S måste stärka sin sociala koppling

Vad kan Socialdemokraterna lära av oreformerade marxister i Österrike? Mer än vad du kanske först tror. Socialdemokraterna borde återuppbygga sin historiska styrka i civilsamhället innan partiet förlorar statusen som största vänsterparti i Sverige, det skriver Robin Zachari, Kanslichef på den partipolitiskt oberoende folkrörelsen Skiftet.

Socialdemokratin har varit i kris sedan Hedenhös. Förklaringarna är många och ofta korrekta på en och samma gång. Vi kan numer se socialdemokratiska företrädare, ofta i ministerposition, säga att man måste anpassa sig till en ny verklighet när S inte längre är ett parti på 40%. Visst.

Men vilka slutsatser dras av denna förståelse? Inga förutom de som innebär att man måste genomföra Annie Lööfs politiska program och förlora väljare på det. Inget utöver fokus på höjda straff, låg invandring och ännu lägre statsskuld. Det är rätt futtigt.

Vilken politisk och organisatorisk väg partiet ska välja diskuteras nu i blixtbelysning när Löfven avgår och en ny partiledare ska väljas. Reformisterna med Daniel Suhonen i spetsen kräver ett mer öppet partiledarval och att ge all makt till partisekreteraren. Hans linje upprepas av Göran Greider på ETC:s ledarsida. Jag har inget emot dessa förslag, men jag tror inte de går långt nog.

Historia och vägval

De svenska Socialdemokraternas historiska succé kommer av den närmast oöverträffade sociala koppling som fanns mellan partiet och civilsamhället. Socialdemokratin erbjöd något för alla från vaggan till graven. Partiet hade folk på alla arbetsplatser och visste ofta vart vindarna blåste före någon annan. På grund av samhällsförändringar har denna koppling försvagats. Det beror bland annat på en globaliserad kapitalism, allt färre stora industrier och att det finns fler saker att roa sig än att gå på dans på Folkets Hus.

Många ägnar sig i krisen åt nostalgiskt svärmeri för en tid som aldrig kommer tillbaka. Få kommer med förslag på hur man kan återupprätta den sociala kopplingen. Men det tänker jag göra.

Partiet och folkrörelsen byggde sina egna trygghetssystem för att skydda arbetare som blev sjuka och arbetslösa.

Inspirationen kommer från socialdemokratins historia och lite mer oväntat ett icke reformerat kommunistparti i Österrikes näst största stad Graz. När socialdemokratin var ung var ömsesidig hjälp en central del verksamheten. Partiet och folkrörelsen byggde sina egna trygghetssystem för att skydda arbetare som blev sjuka och arbetslösa.

Sen vann man makten och det mesta flyttade till statens arena. Det var ett logiskt och kanske ödesdigert beslut. För nu kan politiker i alla konstellationer slå sönder våra trygghetssystem och samhällsliv där resultatet inte blir inte en röd våg av motstånd utan istället en proteströst på SD.

Låter det inte lite väl esoteriskt att inspireras av en lokalt framgångsrik samling österrikiska övervintrade marxister vars logga är en ekorre, hammaren och skäran? För den historiskt obevandrade kanhända. Men faktum är att socialdemokratin i Sverige, med sin funktionssocialism, sedan Nils Karlebys dagar via Gunnar Adler-Karlsson inspirerades av austromarxismens framgångar i Röda Wien.

Den sociala kopplingen

Varför är de oreformerade marxisterna i Graz så framgångsrika att de till och med vann valet den 26:e september? De blev stadens största parti och Socialdemokraterna fick 9,8%. Det visar Adam Baltner som är redaktör för den österrikiska vänstertidningen Mosaik i en artikel på amerikanska Jacobin. Framgångsreceptet är inte svårt då partiet driver populära frågor och hjälper aktivt människor i deras vardag.

Slår du upp deras gräsligt fula tidning Grazer Stadtblatt är det fullt med annonser för deras hjälptelefon och nödfond som exempelvis kan hjälpa att betala hyran. Fonden finansieras med en smart konstruerad partiskatt där ingen företrädare tjänar mer än 2 000 euro i månaden.

Sen fonden infördes runt millennieskiftet har över 25 miljoner kronor totalt fördelats till över 20 000 individer. Det i en region på drygt 1,2 miljoner invånare. Du kanske säger ”bah välgörenhet”. Då säger jag att partiet mer än fördubblade sitt valresultat till 20% direkt efter fonden infördes.

Men det mest effektiva för S är kanske inte att betala ombudsmän eller att testa alla budskap.

Tänk hur stor en sådan satsning kan bli i en svensk kontext med en socialdemokrati som än så länge är mäktigare än kommunisterna i Graz. Om partiet lägger på 10 kronor på partimedlemskapet blir det ca 850 000 kronor per år. Vad alla folkvalda får utöver en vanlig arbetarlön i månaden kan jag bara spekulera i. Idag går den existerande partiskatten i S och V som jag förstår det mest till kampanjer och ombudsmän, vilket såklart också behövs.

Socialdemokratin måste återupprätta den sociala kopplingen med djupa folklager. Nej, självklart ska man inte sluta med det parlamentariska arbetet. Men det mest effektiva för S är kanske inte att betala ombudsmän eller att testa alla budskap. Kanske är det bästa att bygga sociala relationer som visar att vi är en folkrörelse som praktiskt står på människors sida. Om S inte gör det så kanske V gör det, och tar över manteln som det största vänsterpartiet i Sverige.