Minnesstunder är inte till för att prata partipolitik

Jag blir arg när politiker använder minnesstunder för att prata politik. Vi har passerat en gräns då det inte längre är okej att politiker pekar på varandra. Peka i stället tillsammans på högen av blommor och ljus, där en tragedi har inträffat, skriver Gabriel Nylander, socialdemokratisk aktivist.

Skjutningen i Skärholmen gör ont att tänka på. Det gör fysiskt ont i kroppen. Det är en skandal. Hur ska vi tro eller hoppas på något som helst när en pappa inte ens kan säga ifrån utan att riskera att bli skjuten? Läget vi befinner oss i nu kräver jordnära, empatiska ledarfigurer som trots sina enorma plånböcker kan vara närvarande i vanliga medborgares verklighet. Därför blir jag bedrövad och ärligt talat förbannad över att Magdalena Andersson, eller vilken annan partiledare som helst, ens överväger att adressera kamerorna vid en mordplats.

Att använda minnesstunder för att prata politik signalerar till alla inblandade, offrens anhöriga liksom passerande åskådare, att det primära syftet med politikernas närvaro vid känsliga och sorgliga stunder är att marknadsföra sig själv. Det är aldrig rätt, oavsett hur mycket man älskar att vara fundamentalistiskt partitrogen.

Vi har passerat en gräns då det inte längre är försvarbart att politiker pekar på varandra. Peka i stället tillsammans på högen av blommor och ljus, där en tragedi har inträffat. Erkänn att vi kollektivt har misslyckats som nation, oavsett politisk hållning. Erkänn att vi alla hade fel. Ingen har haft rätt. Vem kan peka på en mordplats och ropa ”vad var det vi sa?” utan en smula skam i kroppen? Ingen, hoppas jag.

Vi kan ha olika syn på varför saker händer, varför det här ska få ske. Åsikter och ilska är mänskliga faktum, men det berättigar inte att man använder sina tolkningar och sin upprördhet som medel för att plocka partipolitiska poäng. Det gäller alla. Vare sig man pekar finger mot varandra på X, eller som toppolitiker diskret värvar röster under ceremonier. Genom dessa gester bidrar vi till polariseringen av någonting som snarare bör ses som en rejäl reflektion för alla politiker. För hela landet. För hela folket.

Åk dit, tänd ett ljus, lägg en blomma och sörj det som hänt. Prata med varandra, sörj tillsammans. Glöm för en sekund vad det stod på din eller den andres valsedel för två år sedan. Oavsett om du är en passerande åskådare efter jobbet eller en toppolitiker med polisskydd, håll med om att vi i Sverige kollektivt misslyckades med en av våra mest vitala uppgifter:

Att skydda våra medborgare.

Gabriel Nylander, socialdemokratisk aktivist