Jag skämdes över mitt namn, nu skäms jag över mitt Sverige

När jag var liten önskade jag att jag var svensk. Det låg ett inneboende värde i svenskheten, men det blev snabbt tydligt att den värderingen stod i direkt motsats till mig, skriver Shabnam Zamani, sjukvårds- och socialpolitisk talesperson för SSU.

Jag känner inte igen Sverige. Ibland undrar jag när den riktiga förändringen ägde rum. Man säger ofta att demokrati inte avvecklas över en natt utan att det snarare sker gradvis. Vilket steg av avvecklingen är vi i nu?

När jag reflekterar över det extrema samhället tänker jag tillbaka på de berättelser mina föräldrar berättat om Iran. Ett samhälle i kollaps, där man gör skillnad på människor och tvingar grannar att anmäla varandra för allt som kan antyda spår av mänsklighet. Vi är ofta duktiga på just det, att jämföra oss med diktaturer i fjärran. Däremot är det sällan vi funderar över att likheterna blir allt fler.

När jag var liten önskade jag att jag var svensk. Egentligen bara för att det skulle vara mycket lättare. Det låg ett inneboende värde i svenskheten, men det blev snabbt tydligt att den värderingen stod i direkt motsats till mig. Min blotta existens var kriteriet som exkluderade mig. Trots att det stod Sverige som födelseland i mitt pass. Jag var invandraren. Jag var den främmande vars namn ingen orkade lära sig uttala. Jag var den som fick vänta i kompisens sovrum när de andra skulle äta middag. Samhället gjorde det väldigt tydligt. Inkräktare som mig blir det inget av.

Det började med att jag skämdes över mitt namn. Ett tag försökte jag göra allt för att passa in bland de med blont hår och blåa ögon. Det gick lättare i skolan när jag skrattade med om någon drog rasistiska skämt på min bekostnad.

De påtagliga skillnaderna stannade inte i klassrummet. Jag försökte förstå varför det var svårare för mig att få jobb, varför min veckopeng aldrig var lika stor och varför det aldrig var jag som lyckades med den där hemläxan. Jag gick i samma skola, bodde på samma gata och åkte samma buss. Oavsett hur jag vände och vred på tankarna visste jag inte hur jag skulle uppnå mina drömmar.

Zlatan-effekten säger att man blir svensk så fort man lyckas. Betygen blev bättre, jag kom in på läkarprogrammet och tänkte att nu minsann är jag svensk. Än plattar jag håret inför arbetsintervjuer. Nu är jag istället inte “en sån invandrare”. Det har inte undgått mig vad man menar när man säger så. Jag är inte en sån som talar svenska med brytning. Jag är inte en sån som prutar ner priset. Jag är lagom, exakt den mängd främmande som Sverige tål.

Jag vet inte vem som sålde visionen om solidaritet och köpte en där man gör skillnad på människor. Det är svårt att säga exakt när “Mitt Europa bygger inga murar” förvandlades till tillfälliga uppehållstillstånd. När ukrainska barn blev sådana Sverige måste rädda medan dödssiffran för palestinska barn gott fick ticka på i självförsvarets anda. Det står dock klart att det ytterst är barnen som betalar priset för denna politiska agenda, precis som jag fick betala hela min uppväxt.

Idag är jag svensk när det är bekvämt för andra. Tillräckligt svensk för att bidra till samhället men inte nog svensk för att slippa bli statslös. Svensk nog för att vara invandraren i gänget men inte svensk nog för att konkurrera på samma villkor.

Demokrati avvecklas inte över en natt. Ändå ser man många likheter mellan Iran och Sverige. Jag fortsätter drömma om ett annat Sverige. Ett Sverige där alla barn är värda lika mycket och där vi vågar säga det högt. Allt annat är omänskligt.

Shabnam Zamani,
Sjukvårds- och socialpolitisk talesperson för SSU