Varför bryr vi oss bara om ett krig åt gången?

Snart är det två år sen Rysslands invasion av Ukraina. Att ha två bollar i luften samtidigt är något som känns ganska självklart inom politik, men det har visat sig vara svårt då det kommer till krig, skriver Nils Backman, medlem i SSU Umeå och Svenska Freds.

Att se så många människor höja sin röst emot de krigsbrott Israel utför i Gaza både på sociala medier och ute på gatorna gör mig glad. I dessa människor ser jag många historiska rörelser och människorna som utgjorde dem.

När jag ser folk samla in pengar till Gaza så ser jag 30-talets “Svenska hjälpkommittén för Spanien” som samlade in pengar till inbördeskrigets offer. När jag ser folk dela vilka företag man ska bojkotta så ser jag de svenska studenter som började bojkotta Sydafrikas varor under apartheidtiden. När jag ser folk vifta med den palestinska flaggan så ser jag det senare 60-talets FNL-rörelse som viftandes med FNLs röda och blåa flagga marscherade genom Stockholms gator mot den amerikanska krigsmaskinen. I det här havet av svarta och vita sjalar, vattenmeloner och folkmassor som gemensamt ryter ut “Free, free Palestine” så ser jag det solidariska Sverige som en gång var.

Men i det här havet var det någon som drunknade. Eller rättare sagt något. Nämligen den folkliga rörelsen mot kriget i Ukraina. För snart 2 år sedan gick Ryssland under Vladimir Putin från att stödja pro-ryska separatister i östra Ukraina till att rulla in pansarvagnar över den ukrainska gränsen. En stor del av världen var i chock. Jag minns själv hur jag pratade med vänner om hur Putin aldrig skulle våga eller vara korkad nog för att faktiskt invadera Ukraina. Men som många andra så stod jag där med öppen mun då jag såg pansarvagnarna på nyheterna.

Snabbt slöt folk upp och över hela landet fylldes torg av människor som inte tyckte att en arg kommentar eller ett inlägg på Instagram var nog. Den ukrainska flaggan vajade från folkmassorna och kommunhusen. Sverige var mer gult och blått än på länge. Trots att jag själv under tiden var aningen skeptisk till rörelsen då jag tydligt såg högerns NATO-krigshök täcka delar av rörelsen under sin militaristiska skugga så var grundtanken självklar. Ukraina var (och är) under attack och Ryssland är angriparen.

Så jag stod där. Jag stod där som jag gör idag för Palestina och dess folk i ett stort hav av medmänniskor. Men jag gjorde det bara en gång. Inte för att jag saknade tiden, orken eller viljan utan för att det aldrig blev en annan gång. När jag för en stund bodde i Karlstad så minns jag att en liten lokal grupp brukade ha små manifestationer för Ukraina en gång i veckan. Den var som sagt liten, aldrig mer än 10 personer. Jag såg aldrig de blågula haven av folk igen. Inga fler passionerade talare som kunde skrika inför en folkmassa som svarade med jubel. Det jag såg på torget i Karlstad var en blågul pöl. En tapper pöl som desperat ville hitta tillbaka till havet.

Den här pölen finns än idag och letar fortfarande efter sitt blågula hav. Även då vi ser västvärldens stöd till Ukraina minska och troligtvis för första gången i världshistorien ser vi en president som för bara något år sen sågs som en hjälte behöva be om att få betala för västerländskt stöd med kredit. Även då kämpar pölen vidare. Men var är det blågula havet? Vart ska pölen ta vägen? Svaret är att havet inte är långt borta, men istället för att vara blått och gult så är det svart, rött, vitt och grönt och pölen känner att hennes färger inte har någon plats där.

Jag säger inte att det är Palestinagruppernas fel att kriget i Ukraina har blivit bortglömt. Den som bär ansvar för det är oss alla. Vi kunde inte hålla två bollar i luften samtidigt och därför har Ukraina blivit en pöl i den allmänna debatten och Palestina ett hav. Om vi inte lär oss att krig och krigsbrott inte försvinner så fort vi slutar prata om det så kommer Palestina också till slut bli en pöl som Ukraina när ett nytt krig fångar vårt intresse.

Folk måste igen ta sig ut på gatorna för Ukraina, men det ska inte behöva betyda att Palestina glöms bort. För att det här inte ska ske igen måste kontakter skapas mellan dessa rörelser. Ukraina och Palestina-rörelserna borde inte behöva ses som två separata rörelser utan som en enda stor rörelse av fred, brödraskap och solidaritet.

Hand i hand ska vi fylla Sveriges gator och torg i ett hav av alla förtryckta länder och folks flaggor. Länge leve Palestina. Länge leve Ukraina. Länge leve människorasen.

Nils Backman, medlem i SSU Umeå och Svenska Freds