Det starka samhället bygger på jämlikhet

De ekonomiska klyftorna har ökat i hela västvärlden de senaste årtiondena, så även i Sverige. Det här en utveckling som jag har arbetat för att vända sedan jag tillträdde som finansminister. Regeringens arbete för att öka sysselsättningen och stärka välfärden – trots svårt parlamentariskt motstånd – har haft stor betydelse för att minska klyftorna. Men för att på allvar vända utvecklingen krävs en starkare uppslutning för en tydlig jämlikhetsagenda.

Socialdemokratisk jämlikhetspolitik vilar på tre ben: fler människor i arbete med löner som går att leva på, en stark välfärd av hög kvalitet som är lika för alla oavsett inkomst och omfördelning genom progressiva skatter och trygga socialförsäkringar som skyddar vid sjukdom eller arbetslöshet. Här går en viktig skiljelinje mellan socialdemokratin och högern, som anser att staten främst ska upprätthålla lag och ordning, och möjligen tillförsäkra en minimal grundtrygghet, snarare än att fungera som ett gemensamt verktyg för omfördelning och rättvisa. Detta sammanfattas tydligt av Margaret Thatchers berömda maxim: ”There is no such thing as society.”. Jag menar att det är precis tvärtom - politiken har makt och skyldighet att lösa gemensamma utmaningar.

Till stor del beror den ökande ojämlikheten på politiska beslut – eller avsaknad av politiska beslut

I en oreglerad marknadsekonomi finns inneboende krafter som förstärker ojämlikheter, genom arv av ekonomiska tillgångar, förmånliga sociala nätverk och kunskapstraditioner.[1] Jämlikhet förutsätter därför en aktiv jämlikhetspolitik – en motvikt till marknadsekonomins negativa konsekvenser. Under alliansåren gick politiken istället i motsatt riktning. De borgerliga sänkte skatterna med över 140 miljarder samtidigt som de kraftigt försämrade trygghetssystemen. Till stor del beror den ökande ojämlikheten på politiska beslut – eller avsaknad av politiska beslut - som har möjliggjort för toppen att dra iväg, samtidigt som botten halkat efter.

De ökande ekonomiska klyftorna kan framförallt förklaras av ökade kapitalinkomster hos de redan välbeställda och minskad omfördelning i skatte- transferering- och välfärdssystemen. Arbetslöshet och förändringar på arbetsmarknaden har även bidragit till ökade inkomstskillnader. Den svenska partsmodellen har troligen bromsat inkomstklyftorna från att växa än mer, men organisationsgraden bland arbetare har sjunkit under lång tid. Det är oroväckande. I andra länder har fackföreningsrörelsens försvagade roll identifierats som en viktig orsak till ökad inkomstojämlikhet.

Förutom de uppenbara orättvisor som följer med ökade klyftor pekar även internationell ekonomisk forskning på att för stora inkomstklyftor är negativt för ekonomins tillväxt.[2] Större klyftor minskar tillväxten när de med högre inkomster sparar en större del av pengarna istället för att konsumera.[3] Samhällsekonomin drabbas också när inte alla människors potential tas tillvara.[4] Utöver att ojämlikheten leder till minskat välstånd kan den exploateras av auktoritära och populistiska rörelser. [5]

För att minska klyftorna krävs att vi gör upp med den politik som präglats av att samhället dragit sig tillbaka till förmån för marknadskrafterna. Avregleringar i kombination med utförsäljningar av offentligt ägda nyttigheter har motiverats med att det skulle effektivisera samhällsviktiga institutioner. Efter årtionden av konkurrensutsättning inom vård, skola och omsorg är det uppenbart att offentlig verksamhet inte fungerar som normala marknader. Teorin att dåligt fungerande privata alternativ ska ”konkurreras ut” visar sig sällan fungera i praktiken. För att säkerställa likvärdighet och kvalitet krävs politisk styrning.

Äldreomsorgen var inte tillräckligt rustad

Detta har inte minst blivit tydligt under pandemin. Äldreomsorgen var inte tillräckligt rustad, beredskapslager hade rationaliserats bort. Låg inkomst har varit en av de främsta riskfaktorerna för att insjukna och dö i covid -19.[6] Det är en djup orättvisa som jag som socialdemokrat inte kan acceptera. Regeringen har vidtagit viktiga åtgärder som höjda ersättningsnivåer i a-kassan, regelförenklingar inom sjukförsäkringen och korttidspermitteringar, just för att minska krisens ekonomiska och sociala följdverkningar.

Men mycket mer behöver göras. Därför är det välkommet att det politiska samtalet nu skiftar mot ett ökat gemensamt åtagande. För mig är det tydligt att den era som byggt på sänkta skatter, avregleringar och privatiseringar har nått vägs ände. Det är när vi gemensamt bygger samhället starkare som var och en av oss kan möta framtiden med trygghet och tillförsikt.

Källor:

1. Molander (2015), Ojämlikhetens anatomi, Månpocket
2. Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth, Cingano, OECD 2014, Dabla-Norris et al., IMF, 2015.
3. OECD, tal av Angel Gurria, Inequality and Inclusive Growth, 2014.
4. Stiglitz 2012.
5. Economic losers and political winners: Sweden’s radical right, IIES (2018)
6. Socioekonomiska faktorer och covid-19 i Stockholms län, CES november 2020