Statlig planering är inte svaret på kapitalismens problem

En demokratisk planekonomi riskerar att leda till ett byråkratiskt klassamhälle. Vi behöver istället en plan för kooperativ marknadssocialism, skriver Leo Nilsson, kassör i SSU Trelleborg.

Det socialistiska samhället måste vara demokratiskt och styrt från botten. Fackföreningsrörelsen och arbetarna själva måste äga makten över sitt eget arbete. Staten bör därför enbart vara ett demokratiskt verktyg med begränsade uppgifter riktade mot detta mål som välfärden och samhällsbärande regleringar samt infrastruktur. Den ska inte ha direkt kontroll över arbetarnas villkor eller produktion. Den makten måste tillhöra arbetarna själva.

“Marknadssocialismen är död”, sa en kamrat som förespråkar demokratisk planekonomi till mig en gång. Detta är en hållning jag förblir skeptisk till. Samtidigt är jag varken anhängare av kapitalismen eller av oreglerade marknader.

Under en längre tid har jag därför grubblat över hur man kan förena motståndet mot kapitalismen med skepticism mot central planering. Jag vill argumentera för en annan vision: en form av marknadssocialism, en möjlig väg dit och, i slutändan, min egen slutsats i frågan om hur den demokratiska socialismen ska uppnås.

Jag är nämligen övertygad om att omfattande statlig planering riskerar att skapa ett byråkratiskt klassamhälle. Ett samhälle där titel, utbildning och social status snarare än privat förmögenhet avgör människors ställning. Den typen av byråkratisk elit, en form av nomenklatura, har kunnat observeras i många så kallade socialistiska stater världen över. Dessa system har dock aldrig löst den centrala frågan vilket är hur människor ska få rätt att förvalta och äga sitt eget arbete.

Jag ser en annan väg framåt: fackförenings- och arbetarledda kooperativ. Sverige har nämligen kanske världens starkaste arbetarrörelse. På få andra platser har arbetare och fackföreningar lika stora ekonomiska resurser och organisatorisk kapacitet. I praktiken handlar det redan om ett slags kollektivt arbetarkapital.

Dagens samhälle är kapitalistiskt, och i ett kapitalistiskt samhälle är kapital makt. Är det då verkligen långsökt att exempelvis Handels skulle kunna driva en matbutik? De har kompetensen, kapitalet och medlemmarna. Föreställ dig ett slags “LO-Costco”, en medlemsägd butik för LO-anslutna med lägre priser, goda arbetsvillkor och samtidigt starka incitament för fackligt medlemskap.

Statens uppgift bör inte vara att förvalta ekonomin utöver välfärden i detalj, utan att reglera den. Staten ska skapa incitament, uppmuntra och förenkla för den kooperativa rörelsen. Den ska sätta ramar, garantera hållbarhet och investera där det behövs, men inte äga utanför välfärden och samhällsbärande infrastruktur.

För att kooperativa företag ska kunna växa inom ett system byggt kring marknadsekonomi krävs konkurrenskraft. Därför bör arbetarrörelsen och statens fokus inte ligga på att avskaffa marknaden, utan på att bygga institutioner som gör fackföreningsrörelsen starkare och arbetarkooperativen mer attraktiva än traditionella kapitalistiska företag.

På kort sikt bör vi stärka den svenska modellen. Vi behöver jobba för införandet av löntagarfonder, investeringsfonder, kooperativa banker och lån, offentlig upphandling och direkta investeringar från fackföreningsrörelsen och staten. Marknadsfördelar såsom lägre arbetsgivaravgifter och lägre kapitalskatt för kooperativa företag. En sådan kombination av kapitalbildning, finansiering och marknadsstöd riktade mot kollektivt ägande kan tillsammans skapa konkurrenskraft.

Med tiden skulle en stark arbetarkooperativ sektor kunna konkurrera ut stora delar av det privatägda kapitalet, utan förbud och utan direkt centralstyrning. Den privatägda pizzerian kommer fortfarande att kunna existera, men den måste konkurrera med arbetarägda alternativ på en rättvisare spelplan. Gradvis skulle en allt större del av ekonomin socialiseras genom demokratiskt ägande snarare än statligt tvång.

På så sätt skulle kapitalismen och klassamhället kunna monteras ned reformistiskt och demokratiskt, utan direkt centraliserad maktutövning. Varje arbetare får kontroll över sitt eget arbete och sitt ekonomiska liv. För mig är detta i grunden en form av demokratisk socialism och socialdemokrati, rotad i reformism och ekonomisk demokrati.

Leo Nilsson, Kassör för SSU Trelleborg