Lantisen och förortsungen möts i arbetarrörelsen

Sakpolitiken måste formuleras för både glesbygden och förorten, annars kretsar hela samtalet om kulturella skillnader.

Vi är två skribenter som bor i vad man kan kalla Sveriges mer bortglömda delar, glesbygden och förorten. En lantis, och en förortsunge.

Under de år av centralisering som skett har den vita och tämligen urbana normen stärkts. Det har inneburit att det plötsligt anses rimligt att samhällets problem och lösningar tillåts beskrivas och anpassas efter den vita medel- och överklassen i centrala Stockholm.

Vi har närmast ingenting gemensamt kulturellt. Men politiskt vill vi samma sak.

Lika mycket som vi har gemensamt har glesbygden och förorten gemensamt. Daniel älskar hiphop och vill göra tillvaron för unga i förorten bättre. Kata gillar att köra skoter och vill att unga på landsbygden ska känna framtidstro.

Vi har närmast ingenting gemensamt kulturellt. Men politiskt vill vi samma sak.

Oron är gemensam

Vi vill att barnen i de områdena där vi bor ska ha en trygg och meningsfull skolgång. Vi vill att de unga i våra lokalsamhällen ska ha en bredd av möjligheter när de äntrar vuxenlivet.

Vi vill att människor omkring oss ska ha en plats på arbetsmarknaden. Vi vill att våra äldre får en bra pension. Och i dagsläget oroar vi oss för allt detta. Det är vad förorten och glesbygden har gemensamt.

Men eftersom det finns så stora kulturella skillnader mellan dessa grupper identifierar de sig inte med varandra. Trots den tydliga gemensamma nämnaren att befolkningen i både förort och glesbygd till stor del är arbetarklass.

När känslan av gemenskap i ens klasstillhörighet har gått förlorad är vår kulturella identitet det vi klamrar oss fast vid.

En av grundfundamenten i arbetarrörelsen och således i socialdemokratin är att olika samhällsgrupper kommer samman för att identifiera vilka samhällsproblem arbetarklassen står inför.

Politik förs inte ensam

En av de finaste delarna med att vara medlem i Socialdemokraterna är att vi finns i hela landet. Vi politiserar organisering för att vår organisation är plattformen för politisk idéutveckling.

Vi låter samhället representeras i vår organisation för att skapa ett forum där medlemmar ser bortom kulturella meningsskiljaktigheter och enas i sin klasstillhörighet. Ingen ska tillmötesgås till förmån för någon annan, lika mycket som ingen ska bli förbisedd.

Det har alltid varit socialdemokratins styrka. Det finns en S-förening i varenda liten ort i det här landet, vars medlemmar diskuterar politik, far på distriktsmöten och kongresser, och som gemensamt formar bilden av verkligheten. Det kan ingen göra ensam. Då får vi inte en politik som är bra för alla.

Sakpolitik engagerar

Mycket har hänt sedan vi återigen fick en socialdemokratiskt ledd regering. Sverige har nu statsråd som talar om vikten av arbetstillfällen även utanför Stockholms centrala delar, som pratar infrastruktur och som satsar på en socialt hållbar grön omställning. Som förstår att bra vård är jämlik vård, och att kampen för jämställdhet måste ske på bred front.

Den sakpolitiska inriktningen spelar roll. För samhället i allmänhet och för arbetarklassen i synnerhet. Det är klart att människor både i förorten och glesbygden känner när saker förändras.

Det spelar roll att politiken bryr sig om ens område. Men avsaknaden av en politisk färdriktning för de grupper som hållits utanför maktens korridorer har gjort att sakpolitik inte engagerar lika mycket, när den kulturella tillhörigheten blivit det som spelar mest roll.

Arbetarklassen i förorten måste få känna att deras strävan efter jämlikhet i former av ökad representation och politisk närvaro får gehör. Likväl behöver den ofta vita arbetarklassen på bygden få känna att de inte blir förbisedda.

Det krävs ideologiskt tålamod när dessa grupper möts. Arbetarklassen är inte i sin natur vänster. För att arbetarrörelsen på riktigt ska kunna samla arbetarklassen behövs mer än politik.

Politiken föds i mötet

Förståelsen för att de kulturella tillhörigheterna, där lantisen har sina intressen och förortsungen sina, börjar med en organisation som inkluderar dem.

De möts när partiet blir grogrunden för att driva politiska reformer som gör tillvaron bättre för den enskilda gruppen. När deras verklighetsbeskrivning tillåts formuleras i politiska reformer kan deras vardera tillvaro resultera i en gemensam kamp, när de funnit varandra i klasstillhörigheten.

I mötet med andra lär vi oss av varandra. Och då föds också den bästa politiken. Lokalföreningar kan agera “tankesmedja” om de får förutsättningar att tillgodogöra sig medel för att ha en stark organisation.

Rapporterna skapas ur berättelserna från deras verkligheter. Mötet mellan bygd och ort sker i organisationen. En organisation som finns överallt - och skapar förändring för hela arbetarklassen.