Upp till kamp,
Stefan Löfven!

I ett öppet brev till Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven skriver August Lundin, som bredde mackor åt Löfven i Örnsköldsvik under EU-valrörelsen, om suckarna och blickarna man möter som engagerad socialdemokrat och om hur både Stockholm och Sunnersta behöver framtidstro.

Käre Stefan Löfven,

Jag gick med i SSU under valrörelsen 2018 för att jag såg hur tokliberalismen låtit massvis med samhällsproblem samlas på hög.

Min pappa är ställningsbyggare. Han har inte råd att bli sjuk eller arbetslös. Hans rygg orkar inte med en höjd pensionsålder. Min mamma har ströjobbat genom livet för att ta tid till att uppfostra mig och mina syskon, hennes pension kommer bli tunn.

På bygderna försvinner jobben, skolorna och vårdplatserna. När jag flyttar för att plugga vidare i höst kliver jag rakt ut i bostadsbristen och segregationen. Att jag som har arbetarföräldrar pluggar vidare är fortfarande inte lika självklart som det varit om jag haft högskoleutbildade föräldrar.

I en brinnande klimatkris borde varenda S-förening skriva motioner för ett grönt folkhem men det vi möter på arbetarekommunernas årsmöten och på distriktsårskonferenserna är reformrädsla.

Var tredje kvinna utsätts under sitt liv för våld i nära relation och sedan Fadimes död har oroande lite skett på politisk väg för att stoppa hedersvåldet. I en brinnande klimatkris borde varenda S-förening skriva motioner för ett grönt folkhem men det vi möter på arbetarekommunernas årsmöten och på distriktsårskonferenserna är reformrädsla.

Du känner redan till alla dessa samhällsproblem. Jag skriver inte till dig för att du ska lösa dem, vi vet ju redan svaret: socialdemokratisk politik.

Varje unge Nobelpristagare

Vi behöver laga skyddsnäten för den som blir arbetslös, sjuk eller gammal. Vi måste se till att såväl Stockholm som Sunnersta har framtidstro. Vi kan bygga bort bostadsbristen och segregationen.

Precis som du sagt ska varje unge kunna bli Nobelpristagare, även arbetarungarna. Ingen kvinna, ingen man och inget barn ska behöva leva med våld i hemmet och hedersvåldet ska knäckas. Det är dags för en klimatpolitik där alla är med på tåget, inte bara storstadsborna.

Jag skriver till dig för att “sosse” ses som ett skällsord. För att blickar, suckar och spydiga kommentarer drabbar den som engagerar sig. För att det är jävligt jobbigt att vara politiskt aktiv.

Trots att vi är det klart största partiet och trots att vi har svar på så många samhällsproblem är det inte vi som tar plats på arbetsplatsen, i skolan, runt middagsbordet och på nätet. Ibland är det nästan pinsamt att vara öppen med sina åsikter, oftast är det enklare att bara vara tyst.

Finansminister som vågar

Jag skriver till dig för att socialdemokratin behöver självförtroende igen. Vi behöver en finansminister som inte bara dödsförklarar nyliberalismen utan också vågar byta 90-talets spariver mot rejäla investeringar i vanligt folks vardag.

Vi behöver en socialförsäkringsminister som talar klarspråk om att alla stupstockar ska bort och hur många tusenlappar pensionerna kommer höjas med om riksdagen får vänstermajoritet igen.

Vi behöver en partiledare som tar varje chans som ges att agitera för ett socialdemokratiskt samhälle, som törs dra paralleller mellan Timbros individualistsamhälle och det groende missnöjet med politiken.

Bredde mackor åt dig

Men framförallt, Stefan, vill jag också tacka dig. Är det något du fått för lite av under dina nio år som partiledare och snart sju år som statsminister är det beröm.

Tack för din öppna famn när Ungern byggde stängsel. Tack för att du spräckte blockpolitiken när riksdagen höll på att handlingsförlamas. Tack för att du orkat trots högerbudgetar, hot om misstroendevotum och avgångskrav från såväl höger som vänster.

Tack för att du varit en trygg punkt när vi upplevt terrorattentat, massiva skogsbränder och en pandemi. Framförallt vill jag tacka dig för att du - som började livet som fosterbarn, som vuxit upp i lilla Sunnersta, som är svetsare - är vår statsminister. Du är en inspiration för så många av oss.

Vi sågs när du besökte Ö-vik under EU-valrörelsen och då sprudlade verkligen energin runt oss sossar. När du och Ulla leende klev in på Lundbergs Café samma sommar för en intervju med lokaltidningen stod jag i köket och bredde mackor. Du för med dig hopp om en bättre framtid.

Jag kan lova dig att det finns tusentals sossar som är redo att ta diskussionen i fikarummet, på lunchrasten, runt middagsbordet och på nätet. Allt som behövs är en rakryggad socialdemokrati. Jag vet att du kan ge oss det.

Upp till kamp, Stefan. Vi ses på barrikaderna.