Till den politiska spelteorins försvar

I vänsterkretsar har det nästan blivit fult att förespråka en måttfull mittenpolitik. Samtidigt vet vi att extrema ståndpunkter skrämmer bort väljare.

Mittenkandidater vinner mer ofta än extrema kandidater. Det är en av få insikter om val och väljares beteenden som vi har riktigt tydliga empiriska kunskaper om. Det kommer sig av att måttfulla kandidater har en större räckvidd för sina politiska förslag än mer extrema politiker.

I slutändan kokar det ner till enkel statistik. Även i Sverige. Nya Moderaterna vann genom att slopa sina impopulära borgerliga förslag och klä sig mer folkligt. Sverigedemokraterna växte genom att föreslå hjälp på plats istället för den mer extrema återvandringslinje de tidigare förfäktade. Socialdemokraterna vann för 100 år sedan genom att acceptera monarki, försvarsmakt och liberal demokrati. Denna nästintill enda konkreta upptäckten om väljarnas beteende blir ofta ignorerad eller kritiserad utan riktig grund i verklighetens iakttagelser.

Spelteori är relevant också i politiken

Tänk dig exempelvis att du står och säljer glass på en strand. Stranden går från vänster till höger och är full med människor. Om du är ensam så spelar det inte så stor roll var du står, människor kommer komma till dig i alla fall. Du kanske därför ställer dig absolut längst till vänster. Om vi nu däremot lägger till en konkurrent som ställer sig lite mer åt höger så kommer konkurrenten att fånga upp nästan alla strandgäster. Även strandgäster som annars hade valt dig. Genom att förflytta sig närmare en mittenposition så fångas en större andel människor upp. Detta exempel är såklart en förenkling men teorin stämmer även inom politiken. Den kallas ibland för ”spelteori”.

Det handlar om att vinna majoritetens acceptans, inte att vinna minoritetens hänförelse.

Att argumentera för måttfull politik handlar inte om att bortse från vilja till förändring. Det handlar inte heller om att använda spelteori som exakt måttstock för politiska förslag. Det handlar däremot om den grundläggande förståelsen för att extrema förslag är svårare att vinna val på. Det handlar om att vinna massans acceptans, inte att vinna minoritetens hänförelse. Det senare kan framstå som beundransvärt men leder sällan till framgång i demokratiska val. Detta bekräftas av den statistiskt säkerställda erfarenheten av tidigare val. Måttfull politik vinner störst gehör. Nils Karleby var tidig med att förstå detta, och det är kanske honom vi har att tacka för den svenska socialdemokratins stora historiska framgångar. Idag hade han kanske varit en framstående spinn-doktor.

Oppositionen förlorar på sin resa högerut

Idag är Moderaterna, Kristdemokraterna, och Sverigedemokraterna ett politiskt block som är mer höger än någonsin i modern svensk politisk historia. Jag påstår att det är därför som deras block har svårt att i opinionsmätningarna nå över gränsen för majoritet. Vid mandatperiodens halvtid med stor kritik mot regeringen så tycks Januariavtalet fortsatt stå stabilt. Oppositionen har svårt att vinna mark. Förvånande enligt vissa politiska analytiker. Inte alls om vi ser till vår spelteori. Mitten har större chans att vinna. Måttfull politik vinner störst gehör. Januariavtalet framstår som klart mer måttfullt i jämförelse med oppositionens extrema högervridning. Det är dock en tidsfråga innan oppositionen förstår och rättar sig efter detta.

Vi i arbetarrörelsen bör också förhålla oss till detta. Det är nämligen ett högt spel att utmana ”extrem högerpolitik” med ”extrem vänsterpolitik”. Den allvarliga risken är nämligen att dagens extrema opposition faktiskt kommer till makten. Den politiken de vill genomföra är farlig. Risken måste minimeras. Därför bör vi utmana högern med måttfulla förslag istället för med radikala förslag som blir enkla måltavlor. Förslag som i praktiken dessutom saknar chans att bli verklighet.

Jag vill vara tydlig med att politiska visioner kan och bör vara storslagna och utmanande. Opinionsbildning är inte meningslöst. Opinionsbildning är hela grunden för förändring och bör uppmuntras. Opinionsbildning är det som skapar den politiska mitten. Det kan dock vara farligt i dagens situation att gå händelserna i förväg genom att lägga skarpa konkreta radikala förslag som ännu inte är i linje med den nuvarande folkviljan.