Upp till kamp för skatterna!

”Skatter är stöld!” var länge stridsropet från Timbrohögern, som än idag påverkar många inte minst borgerligas syn på skatterna. Men skatt är inte stöld. Skatt är den reformistiska och pragmatiska lösningen på hur samhällets välfärdsambitioner och andra offentliga åtaganden ska finansieras.

Ett samhälle utan skatter, eller med mycket låga skatter - där var och en ensamma får stå för exempelvis skola, sjukvård, trygghet i livets olika skeden leder ofrånkomligen till enorma klyftor. För själva tanken att alla i dagsläget har samma förutsättningar att lyckas - är en myt. Alla får med sig ekonomiska, kulturella och sociala arv när de föds. Det i sig skapar skilda förutsättningar. Men också för att vi alla har olika förutsättningar och behov under livets olika skeden. Någon får barn. Någon blir sjuk. Någon har tur. Någon har otur. Någon blir privilegierad.

Ett samhälle med tillräckligt höga skatter är ett samhälle där vi via demokratiska beslut omfördelar för att minska klyftorna och finansierar både välfärd och gemensamma delar av samhällsbygget - men där utbildning, förtjänst, kompetens, talang och ansvar ska löna sig. Genom en generell och skattefinansierad välfärd får alla tillgång till både utbildning och vård. Företag kan byggas utifrån idéer och innovationer – men samhället bidrar också till byggandet av företagen – genom att förse dem med utbildad arbetskraft, infrastruktur och köpkraft.

För 100 år sedan startade en av dåtidens allra rikaste – Marcus Wallenberg – en lobbyorganisation för lägre skatter: Skattebetalarnas Förening. Då var skattekvoten bara 12 procent. Det tyckte denna välbärgade företagsmagnat var för mycket. Han ville behålla mer pengar själv, och ville inte vara med och bygga upp välfärden eller det gemensamma samhällsbygget. Som tur var lyssnade inte de framför allt socialdemokratiska regeringar som styrde Sverige under stora delar av 1900-talet på denna lilla ekonomiska elit utan byggde ut skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Skatteuttaget ökade och jämlikheten stärktes. Men sedan den stora skattereformen 1990 har skattekvoten i Sverige sjunkit kraftigt, från 50 till 43 procent. Samtidigt har både behoven och bristerna inom välfärden ökat kraftigt – och inkomstklyftorna har rusat i höjden igen.

Det beror på att Timbro och Skattebetalarnas Förenings budskap att skatter är skadliga för tillväxten har blivit norm. Det är hög tid att ändra på det synsättet. Vi behöver stoppa de stora skattesänkningar som undergräver välfärdens finansieringar. Men vi måste också stoppa det stora läckage av skattemedel som de omfattande privatiseringarna och vinsterna i välfärden har inneburit. Och vi måste komma tillbaka till insikten att tillräckligt stora skatter är en nödvändighet för att alla ska kunna leva i ett anständigt samhälle. Skatter är nyttiga. Skatter kan omfördela, minska klyftor och finansiera ett samhälle där alla – oavsett inkomst – kan förverkliga sina bästa stunders längtan. Det är endast det som i slutänden kan frigöra individen.