Det nya 20-talet

Dagens Sverige liknar det klassamhälle som socialdemokratin en gång omvandlade till folkhem. Vår framtid hänger på att vi drar rätt lärdomar av historien och går in i valet 2022 med ett konkret och radikalt reformprogram.

Framtidsoptimismen som besjälade världen för 30 år sen har kvävts av krig, förödande finanskriser och en global pandemi. Politiken verkar inte kunna minska den extrema arbetslösheten och ojämlikheten, men allt fler liberala ekonomer i USA och Storbritannien tycks villiga att bryta med rådande sparsamhetsdoktrin. Vår svenska liberalism håller däremot fast vid döende dogmer – ändå vägrar socialdemokratin släppa hoppet om samverkan mot en konservativ höger med hänvisning till “det parlamentariska läget”. Vilket tjugotal har jag precis beskrivit?

Vår tid jämförs ofta med 1930-talet, men liknelsen faller platt om den inte underbyggs av en djupare historisk förståelse. Faran med skrämselpropaganda illustreras av borgerlighetens pyrrhusseger i det så kallade kosackvalet 1928. Trots splittring och brist på egen politik lyckades de måla upp socialdemokraterna som kommunister i fårakläder. Tage Erlander anmärkte att “en sådan propaganda kan man vinna en valrörelse på.” En oväntad biverkan av att cementera skräckbilden av motståndarens kommande regeringsinnehav blev dock att högern just lyckades cementera bilden av motståndarens regeringsinnehav i det allmänna medvetandet. SAP förlorade sen inte ett val på 48 år.

Ett tydligt mönster uppstod: valrörelsernas radikala retorik följdes av mer eller mindre liberal sakpolitik.

Hur kunde regeringskrisernas 1920-tal leda till socialdemokratisk hegemoni? Rösträtten visade sig inte vara någon automatisk inkörsport till socialism såsom vissa hoppats och andra fruktat. Ett tydligt mönster uppstod: valrörelsernas radikala retorik följdes av mer eller mindre liberal sakpolitik. Partiets villrådighet kulminerade med Hjalmar Brantings död och generationsskiftet som följde. Vid decenniets slut avlöstes den ideologiska krisen av en ekonomisk, den stora depressionen. Till och med många som tidigare svurit privatkapitalismens blodsed fick sin politiska världsbild omkullkastad av marknadsanarkins och nedskärningsdogmens katastrofala konsekvenser. Samhället befann sig vid ett vägskäl.

Det är talande att nazismen aldrig fick fotfäste i Sverige. Även om det politiska och ekonomiska kaoset tveklöst var mycket värre i Tyskland, led vi också av instabila minoritetsregeringar och en stabil arbetslöshet. Här snappade dock vårt parti upp den samhällskritiska energin och omsatte den i ett program för aktiv krisbekämpning. Den nya linjen bröt med vad som tidigare ansetts vara sunda statsfinanser och konkretiserade socialdemokratins vision. Varje steg på vägen till framtidsmålet skulle innebära påtagliga förbättringar i flertalet medborgares vardag. Socialdemokrater utgör alltid högerextremismens första måltavla eftersom dess framgång hänger på att arbetarrörelsen inte lyckas kanalisera folkets frustration genom demokratiska samhällslösningar. Varje fascism vittnar om en misslyckad reformism.

När till och med kapitalets förlovade land i väst höjer skatten har vi inte råd att vara fega

Lilla landet lagom har knappast varit blygsamt med systemförändringar, självbilden till trots. Först byggde vi världens mest trygga och jämlika medborgarhem, sen revs samhällsbygget i samma rasande takt. “Det finns inga alternativ” förklarade Margaret Thatcher, Carl Bildt slog in på “den enda vägens politik” och när muren föll utropade Francis Fukuyama “historiens slut”. Vi kan nu konstatera att det inte var historien utan den nyliberala vägen som tog slut och vi står återigen vid ett vägskäl. När till och med kapitalets förlovade land i väst höjer skatten har vi inte råd att vara fega. Var tredje väljare är villig att rösta på det parti som tar striden om pensionerna, men våra företrädare ursäktar sig med att en eventuell reform kan reverseras av nästa regering. Paradoxen är bara att det just är denna feghet som banar väg för regeringsskifte. Socialdemokratisk politik har medvind i ryggen för första gången på flera decennier – det är dags att släppa taget om den liberala kryckan som vi ändå bara snubblar över.

De spelteoretiska bortförklaringarnas tid är över, den pragmatiska reformismens era har återvänt. På 1932 års partikongress sa Ernst Wigforss att partiet led av dåligt självförtroende eftersom man saknade en brygga från sin kortsiktiga sakpolitik till den långsiktiga visionen om ett samhälle byggt på frihetens, jämlikhetens och gemenskapens grund. Hans slutord gäller än: “Om vi kunna skapa klarhet om vägarna, då kunna vi också skapa det självförtroende, som behövs för att vi skola segra.” Historien ger inga löften, den kan bara påminna oss om vad som är möjligt. Kraftiga pensionshöjningar, full sysselsättning och en gemensamt förvaltad välfärd är inte utopism. Det är sunt förnuft. Framtiden är vår, om vi vågar forma den.