Gärna applåder, men först en rejäl pension

Arbetarrörelsen kan aldrig acceptera ett pensionssystem som i så hög utsträckning missgynnar arbetarklassen, skriver Johan Sjölander, nytillträdd verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden.

Pensionsöverenskommelsen från 1993 är på många sätt briljant. Genom att enas brett - och därmed avpolitisera frågan - rodde svenska politiker i hamn något som få andra lyckats med: att hålla kostnaderna för pensionssystemet nere. Allt motstånd har liksom studsat bort mot den hala ytan på murarna runt pensionsgruppen.

Problemet är bara att folk fattar vad som hänt. Förtroendet för det svenska pensionssystemet har störtdykt. Över hela Sverige växer missnöjet över de låga pensionerna och oron för hur man ska klara sig på ålderns höst.

Höjd pensionsålder innebär i praktiken ökade klyftor och fler fattiga pensionärer.

Det är en ohållbar situation, men inte särskilt överraskande. När vi lever allt längre ökar kostnaderna för våra pensioner. På sikt är det enda rimliga att pensionsåldern följer med den ökade livslängden. Men problemet är att vi lever i ett klassamhälle. För arbetareklassen är det inte ett reellt alternativ att jobba längre, som dagens arbetsliv ser ut. Kroppar tar slut långt innan 70 års ålder. Ofta redan innan 65. Höjd pensionsålder innebär i praktiken ökade klyftor och fler fattiga pensionärer.

Pensionssystemet måste förstärkas

Ska pensionssystemet behålla sin legitimitet behöver det förstärkas rejält. Det är ingen omöjlighet. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) har släppt ut anden ur pensionsflaskan och öppnat upp för en seriös diskussion om en av våra viktigaste frågor. Redan till hösten kommer välkomna förstärkningar för pensionärer med ett långt arbetsliv bakom sig. Men det får inte stanna där. Arbetarrörelsen måste med själ och hjärta ta sig an pensionsfrågan och göra den till sin.

För pensionsfrågan handlar om moral. Om att hårt arbete ska löna sig, och om alla människors rätt till en dräglig ålderdom. När pandemin slog till hamnade strålkastarljuset på de ansträngningar som görs i sjukhuskorridorer och på äldreboenden, i klassrum, på förskolor, i matvarubutiker och lastbilstransporter. De hårt arbetande människor som alltid möjliggjort våra liv och vårt samhälle trädde fram ur skuggan och framträdde i blixtbelysning. Applåderna lät inte vänta på sig. En våg av tacksamhet vällde fram i krisens akuta kölvatten. När vi nu börjar ana slutet av själva epidemin är det dags att börja ställa oss nästa fråga. Vad ska vi lära oss av det vi sett?

Applåderna räcker inte

Ett nytt pensionssystem måste vara hållbart. Plus och minus måste gå ihop. Men lika viktigt är att det är hållbart för oss människor som är beroende av det. Att det utgår från de verkliga människor som finns och strävar på på den verkliga arbetsmarknaden. Vi löser inte alla samhällsproblem inom ramen för pensionssystemet. Att arbetarklassen slits ut på jobbet, att samhället fortfarande är alltför ojämställd, är inget vi kan godta. Vi måste vara offensiva även där. Men det ursäktar inte ett pensionssystem som snarare förstärker orättvisorna.

Gärna applåder, men först en rejäl pension. Det torde vara en paroll som är relevant för vår tid i allra högsta grad .