Inte en tyst minut, utan ett liv i kamp

Vi vet att hatet finns därute. Och vi måste vara de som tydligast säger ifrån. För vi vet hur mycket högerextremismen kan skada, skriver AUF:s ledning med anledning av 10-årsdagen av terrordådet i Norge 22 juli 2011.

Mikael Wiehe är en svensk arbetarsångare som har betytt mycket for oss i AUF. Efter att hans goda vän Björn Afzelius dött skrev han sången “den jag kunde va”. Lite av texten går så här:

“vi har vandrat samma vägar. Vi har burit samma bördor. Vi har sett mot samma stjärnor. Vi har sjungit samma sånger. Vi har delat samma drömmar. Du är med mig vart jag går”.

Den sista meningen i detta stycke: “du är med mig vart jag går”, den är SSU ett levande bevis på.

För ni har varit med oss där vi har gått. Når det har stormat som värst. När vi har varit osäkra på hur vi skulle ta oss vidare. Ni var där med oss då terrorn drabbade oss på Utøya. Ni var där i telefonsamtalen. Ni var där med tröst. Ni var där med en axel att gråta på. Ni var där som vänner att gråta med. Vänner att prata med.

Ni var med oss vart vi gick.

Och ni fortsatte att gå med oss.

I att minnas de vi mist. På vägen tillbaka till Utøya. I kampen mot högerextremismen.

Det är vi och alla kommande generationer AUFare er evigt tacksamma för.

Från djupet av våra hjärtan: tusen tack.

Terrorangreppet på Utøya var politiskt motiverat. Det var ett angrepp på demokratin och på yttrandefriheten i Norge. Men det är inte hela sanningen. Det var också ett angrepp på AUF, och på alla vi som är socialdemokrater.

Det var ett angrepp på våra idéer. På vår historia. På friheten. Jämlikheten. Solidariteten.

22 juli var ett angrepp framdrivet av högerextremismens ideologi. Av hat. Hat mot mångfalden i vårt samhälle. Hat mot jämställdheten. Hat mot gemenskapen.

I vår naivitet trodde vi dagarna efter 22 juli att hatet skulle försvinna. Att rasismen skulle försvinna. Att detta skulle trycka undan konspirationsteorierna och få bort de högerextrema. Tio år efter vet vi att detta tyvärr inte blev sant.

De kommer för alltid vara 15, 18 och 22. För alltid precis börjat gymnasiet. 

Det hatet vi såg i regeringskvarteret och på Utøya ser vi fortsatt omkring oss. Vi ser det i vårt land. Vi ser det i världen.

Vi såg det 2018 då en vit högerextremist genomförde det värsta massmordet på amerikanska judar någonsin, i Pittsburgh, Pennsylvania. Det äldsta offret var 97 år gamla Rose Mallinger. Hon föddes i Polen. Hon överlevde förintelsen. Men hon överlevde inte i USA 2018.

2019 såg vi det i Nya Zeeland. Mord på muslimer av en högerextrem. Då en vit högerextremist mördade Johanne och angrep Al-Noor-moskén i Bærum. Insatsen från hjäldemodiga imamer var det enda som stoppade terroristen från att ta fler liv.

Vi vet att hatet finns därute. Och vi måste vara de som tydligast säger ifrån. För vi vet hur mycket högerextremismen kan skada.

För tio år sedan blev 77 människor mördade i Norge. I regeringskvartetet och på Utøya.

De blir aldrig äldre än vad de var den 22 juli 2011.

De kommer för alltid vara 15, 18 och 22. För alltid precis börjat gymnasiet. Precis tagit yrkesexamen. Precis skaffat körkort. Precis träffat sin första kärlek.

Vi får aldrig veta vilka de skulle vara idag. Aldrig sitta runt deras middagsbord. Aldrig hålla deras barn i famnen. Aldrig veta vad de skulle tänka, drömma om, hur de skulle ha levt sina liv.

Det stal högerextremismen från oss. Och det är därför vi lovar alla de vi förlorade: inte en tyst minut, utan ett liv i kamp.

Och vi är glada att stå tillsammans med SSU i den kampen.