Den socialdemokratiska opinionsportalen

Foto: Elzbieta Krzysztof, Shutterstock

Foto: Elzbieta Krzysztof, Shutterstock

Låt oss få vara stolta över Sverige, igen

Vår största gemenskap är nationen. Arbetarrörelsen har historiskt utnyttjat den gemenskapen för att bygga den starka och trygga välfärdsstaten. Det är dags att vi gör det igen, det skriver Roger Persson Österman, Ordförande för Maria-Södra Stations S-förening.

På 1960-talet när jag var barn, åkte min familj varje sommar på bil- och campingsemester genom Tyskland till södra Europa. Ett Europa som var mycket annorlunda. Jag minns starkt att mamma och pappa i bilen pratade om hur stolta de var över Sverige. Det var inte fråga om nationalistisk stolthet, utan stolthet över välfärd, ekonomisk styrka, demokrati, ordning och reda och knappt någon kriminalitet. Stolthet över det socialdemokratiska projektet. Våra hjältar var Tage Erlander och Olof Palme som symboliserade våra socialdemokratiska gemensamma ansträngningar och framgångar.

Nationens gemenskap

Det går givetvis att se mer teoretiskt på saken. Psykologin lär oss att vi behöver kunna känna stolthet över vår gemenskap och tillhörighet med mindre och större grupper. Det handlar ytterst om gemenskap och tillhörighet och vad som gör att vi kan förena oss i gemensamma projekt. Vår största gemenskap är nationen. Historien visar att nationalism kan vara en mycket kraftfull och passionerad samhällelig rörelse. Den kan väcka starka känslor av stolthet och samhörighet. Det är positiva känslor. Den stora faran med nationalismen är emellertid att den kan göda starka känslor av hot från en fientlig omgivning. Dessa upplevda hot kan skapa önskan om ett starkt, auktoritärt och farligt ledarskap. Nationalism är ofta odemokratisk. Nationalism är överhetens kontrollerande ideologi, som bygger på maktens bajonetter. I negativ kontext handlar det om att bestämma vem som är vän och vem som är fiende. Fienden måste bekämpas, kanske med våld. Nationalism och det auktoritära ledarskapet leder nästan alltid till social oro och xenofobi. Det kan t.o.m. leda till krig, etnisk rensning och rasförföljelse. Osund nationalism är således helt fel väg att ta för att möta upp människans djupare behov av gemenskap, tillhörighet och stolthet.

Hon pekar på att äldre socialdemokrati i sin kritik av kapitalismen betonade effekter på social sammanhållning och brödraskap.

Det finns dock andra vägar att gå, som kan ta tillvara det positiva som finns i nationalismen. Det positiva är alltså känslan av gemenskap, sammanhang och tillhörighet. Av stort intresse i detta perspektiv är vad Jenny Anderssons skriver i sin essä ”Vad kommer efter socialdemokratin?”. Jenny Andersson hävdar att dagens socialdemokrati underskattat tanken om det sociala kontraktet, det som enligt Andersson i bästa fall skapar ett inkluderande vi. Hon pekar på att äldre socialdemokrati i sin kritik av kapitalismen betonade effekter på social sammanhållning och brödraskap. Hon ser ett stort problem i att ensidigt fokusera på materialistiska plånboksfrågor och därmed underskatta väljarens förmåga att föreställa sig det gemensamma. Hon oroar sig (med rätta) för med vem de sociala idéerna om folket, nationen och jämlikheten gifter sig med. Hon beskriver i sin text en växande skara av människor som känner utanförskap, en allt större grupp som saknar politisk tolkning och representation. Den enda resurs denna grupp har kvar, är sin nationalitet, som gruppen nu ser som hotad. Hon använder en tillåtande analys och hon hävdar att rasistiska tongångar och populism är en del av politikens folkliga energi. Hon menar att efter andra världskriget lyckades denna folkliga energi konstruktivt kanaliseras till ett samhällsbygge, välfärdsstaten, genom en bred social och politisk kompromiss. Kompromissen byggde på ett erkännande av att olika klasspositioner och intressen faktiskt kunde existera samtidigt inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Hon ger i detta sammanhang en eloge till äldre konservativa och liberala krafter.

Det går alltså att argumentera för att socialdemokratin har accepterat framväxten av det starka folkliga missnöje vi ser idag. Det finns också mycket att vara missnöjd med, saker som inte gör oss stolta. Det handlar om den otillräckliga välfärden, den uppenbara allvarliga brottsligheten och även social misär som kommit tillbaka i form av tiggeri och nedgångna förorter. S motståndare hävdar falskt att allt är socialdemokraternas fel. Tyvärr är det många som tycks hålla med.

Vägen framåt

Receptet mot osund nationalism är dock inte att fördöma eller omyndigförklara de väljare som påtalar problem eller känner sig bortglömda. Förhållningssättet bör istället vara att de ”bortglömdas” åsiktsyttringar bör kunna accepteras som uttryck för en legitim oro. Oron måste helt enkelt hanteras inom det demokratiska systemet. Och om inte socialdemokratin fångar upp oron gör andra krafter det. Tyvärr är det precis det som sker idag. Andersson menar att precis som förr bör socialdemokratin kunna fånga upp en vildvuxen ”pöbel” och omvandla den till en upplyst grupp som är medveten om sina rättigheter. Jag hävdar att arbetarrörelsen inte får lämna flanken vidöppen mot SD.

Arbetarrörelsen utgjorde nämligen för drygt 100 år sedan en mycket stark samhällelig kraft, som byggde på solidarisk gemenskap i den politiska och fackliga kampen.

Den socialdemokratiska rörelsen sitter dessutom på ett framgångsrecept. Socialdemokraterna behöver därför inte uppfinna hjulet på nytt. Arbetarrörelsen utgjorde nämligen för drygt 100 år sedan en mycket stark samhällelig kraft, som byggde på solidarisk gemenskap i den politiska och fackliga kampen. Ömsesidigheten uttrycks bland annat i devisen ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Resultatet av kampen är den remarkabla svenska välfärdsstaten. Det som krävs är att arbetarrörelsen söker sina rötter.

Den svenska utvecklingen, dess rötter och samband med omvärlden beskrivs briljant av Sheri Berman i "The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe's Twentieth Century ". Andersson och Berman har många intressanta likheter i sina resonemang. Berman argumenterar kraftfullt för att socialdemokratin måste återupptäcka sitt historiska band till den så kallade kommunitarianismen för att återfå sin politiska och idealistiska kraft. Precis som högern återupptäckt nationalismen bör alltså arbetarrörelsen återupptäcka den socialdemokratiska ideologiska berättelsen och återskapa den kraftfulla solidariska gemenskapen. Det är alltså inget hot utan en kraftfull möjlighet.

Låt oss få vara stolta igen!

  • Roger Persson Österman Ordförande, Maria-Södra Stations S-förening

Vad tycker du?

Dela gärna artikeln om du håller med. Om du inte håller med, skicka in en replik.
Skriv en replik och skicka in den till oss.