Plånbok är viktigare än ideologi

Med hårdnackad ideologisk polemik når man bara ut till de redan frälsta. Ska Socialdemokraterna få folket på sin sida är det viktigare att prata om sakfrågor, menar Roger Persson Österman, ordförande för Maria-Södra stations S-förening.

Jag tycker om att prata ideologi och värderingar. Gärna i en het och frejdig debatt. Frågan är dock hur viktiga sådana spörsmål är för den vanliga väljaren. När jag pratar med familjen, arbetskamrater och vänner utanför politiken möts jag av en samstämmig bild: ”Tjafsa mindre och lös problemen i stället!”

Den hårdnackade ideologiska striden tycks alltså inte vara särskilt önskvärd eller värdefull hos medborgarna. Vi som är politiskt intresserade är nog tyvärr inte representativa för folket över lag, när det kommer till vår fallenhet för hård polemik. Många av oss kan nog förledas av debattklimatet på sociala medier och felaktigt tro att väljarna efterfrågar det höga tonläge som råder på Twitter, med pajkastning och aggressiva utfall.

Det är sakpolitiken som räknas

Det som efterfrågas är helt enkelt sakpolitik. Den vanlige väljaren ser konkreta bekymmer i sin vardag som hen vill ha en lösning på. Forskningen visar t.ex. hur viktiga plånboksfrågor är. I artikeln Plånboksröstning och sociala reformer, Länk till annan webbplats. publicerad i Ekonomisk Debatt nr 5/221, skriver författarna Meya, Poutvaara och Schwager att ekonomiska intressen är den huvudsakliga drivkraften för såväl valdeltagande som röstningsbeslut. Parentetiskt torde det låga intresset för kyrkovalet kunna förklaras med denna hypotes – kyrkopolitiken handlar föga om plånboksfrågor. Den som inte gillar nivån på kyrkoavgiften röstar med fötterna och går ur kyrkan.

I såväl äldre som nyare socialdemokratisk idédebatt kan vi också se starka argument som går i samma riktning. I boken Socialismen inför verkligheten Länk till annan webbplats. från 1926 är författaren Nils Karleby skeptisk mot det som han, lätt nedlåtande, kallar ”teori” och citerar med vällust Fredrik Vilhelm Thorssons uttalande på ett skånskt arbetarmöte: ”Bättre vägar i Norrland betyder mer för Sverige än hela socialismen!”.

Ett knappt sekel senare skriver David Åhléns, i sin bok En annan socialdemokrati Länk till annan webbplats. (utgiven 2018), att människor inte vill att livet ska vara en kamp. Han hävdar att människan är ett släkte av problemlösare, med det djupa och grundläggande önskemålet att kunna leva allt bekvämare. Åhlén understryker att de valda politikernas uppgift är att kanalisera medborgarnas vilja och tillgodose deras intressen. Åhlén kan nog upplevas som kontroversiell (Per Gudmundson menade i en ledare i Svenska Dagbladet Länk till annan webbplats. att det handlade om ”folkpartister på amfetamin”), men enligt mig ligger författaren i en traditionell sossefåra – plöjd och senare fördjupad av Nils Karleby, Anna Lindhagen, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson, Rickard Lindström, Karin Kock och Tage Erlander.

Lyssna på den arbetande befolkningen

Uppgiften är alltså att tillgodose väljarnas intressen. Detta är dock klurigt, eftersom olika grupper i samhället ofta vill olika saker. I det politiska valet av reformer blir det alltså viktigt att med kraft företräda intressena hos den väljargrupp man företräder. Historiskt sett har socialdemokratin den största väljarbasen av alla partier, eftersom vi företräder arbetarklassen och stora delar av medelklassen. Det borde således vara enkelt för oss att växa, under förutsättning att vi tar reda på vad den arbetande befolkningen faktiskt önskar.

Vi bör också vara ärliga och framhålla att resurserna är begränsade och att alla inte kan få allt

Konkret innebär detta att skattehöjningar på arbete (genom avskaffat jobbskatteavdrag), på bostäder (genom återinförd fastighetsskatt) och på energi (genom höjd bensinskatt) kan vara vanskliga – hur riktiga de än må vara ur rent vetenskapliga eller ideologiska perspektiv. Den socialdemokratiska principen om plikt och rätt gör också att det kan bli svårt att vinna gehör för politiska förslag som kan upplevas gynna grupper som inte solidariskt bidrar till det gemensamma, med undantag för de som är arbetslösa, sjuka eller gamla. Vi bör också vara ärliga och framhålla att resurserna är begränsade och att alla inte kan få allt.

Väljarna efterfrågar handlingskraft

Slutligen finns viktiga frågor som ligger i gränslandet mellan ekonomiska intressen och andra hänsynstaganden. En dagsaktuell fråga av denna typ är tryggheten, som behövs vid sjukdom och arbetslöshet, men även på gator och torg. Önskemålet om trygghet från våld kan nog inte ses som en ekonomisk plånboksfråga, men otvivelaktigt handlar det om ett akut och stort problem, som måste lösas. Det är dessutom i sanning ett gemensamt problem, eftersom ingen som är ute och går med sina barn vill bli utsatt för dödligt våld. Det är tydligt att väljarna inte vill ha teoretiska förklaringar från BRÅ, eller lama ursäkter från jurister, utan politisk vilja och handlingskraft. Just nu ligger kriminaliteten som ett mycket tungt täcke över svensk inrikespolitik. Den skymmer på ett olyckligt sätt andra viktiga frågor, exempelvis arbetet mot klimatförändringar.

Socialdemokratisk politik måste alltså ha potential att förena en brett sammansatt väljargrupp och tydligt kommunicera det gemensamma intresset. Alla förslag bör prövas om de gynnar det gemensamma. Vi bör också fokusera på våra egna förslag snarare än motståndarens tillkortakommanden. Slutligen bör vi dämpa vårt tonläge i debatten. Samhörighet och gemenskap främjas inte av hård konfrontation och ideologisk ilska.