Vad gör ens SSU?

SSU pratar för mycket om statistik och siffror istället för hur vi på riktigt organiserar ungdomar. Det är dags att vi är ärliga med det problemet, och gör något åt det, skriver Nathan Carlshamre, medlem i SSU Stockholms Län.

Det här skrev jag innan Café 60 lades ner: Utanför Café 60, ett av Stockholms få nattöppna caféer, faller mörkret. Inne på cafét sitter ett gammalt par i ett hörn. En bit ifrån dem, en medelålders man med näsan i en tidning, det enda som sticker upp är hans gråa hårstrån, och längs väggen ett par som av känslan i luften att döma är på sin sista dejt. Klirret av porslin, och en tryckande tystnad. Sedan slår dörren upp och ett gymnasiegäng kommer in och pratar om deras erfarenheter; om rasism, om psykisk hälsa, om plugg, relationer och sex. Det gamla paret darrar och sätter högljutt ner sina kaffekoppar, och mannens gråa strån vibrerar i luften. ABF-huset står tyst på andra sidan gatan.

Ungas engagemang

2018 gjorde myndigheten för ungdoms- och samhällsfrågor en undersökning om ungas engagemang i politiken. Av 5000 unga så var 60% intresserade av samhällsfrågor, 52% hade “stöttat en samhällsfråga online”, 21% hade debatterat politik på sociala medier. 6% var medlemmar i ett ungdomsförbund eller parti. Alltså, i något ungdomsförbund – och de progressiva ungdomarna är dessutom fördelade mellan Grön ungdom, SSU och Ung vänster.

Men vi pratar ändå om folkrörelse. För det är det enda som ger oss legitimitet, och för att det inte är så lockande att prata om att SSU idag är en investering, ett bortgivande av makt nu för makt sen, en skola för att lära sig om sossarna och hur man sjunger internationalen, för att lära sig att politik är att-satser och motionskvällar, att politik är att vara tyst. Och det fortsätter ju vara sant, för att vi säger att det är det. Sedan skriver vi, stolta, “gråsosse” i vår twitter-bio.

Vi skickar ut våra budskap på instagram, och får likes av andra SSU-are, och kanske om vi har tur av någon kommunpamp. Vi tar kampen på twitter, och sprider våra budskap, får följare och rankas på listor över Sveriges mäktigaste ungdomar. Vi är lillgamla. Vi skriver om gängvåldet, om mäns våld mot kvinnor, om klimatet, och om bostadskrisen, och vi hyllas. Vi lättar på samvetet.

Vi blir rädda. Rädda att byta, att lämna, att vara själva utan SSU – för alla våra vänner är ju SSU:are.

Sanningen i samhället är ju att ungdomar behöver organisera sig tillsammans, för att pengar är makt och vi har inga pengar och vi har ingen makt. Men när vårt engagemang kanaliseras in i ett parti från tretton års ålder så blir vi inte oss själva utan bara övervakade av en institution med att-satser och karriärism som fångvakter, fråntagna all vår möjlighet till samhällelig och personlig förändring. “The party is the prison of the body” , som Foucault nästan sade. Vi kallar det att “lära sig vad man tycker”. Vi blir rädda. Rädda att byta, att lämna, att vara själva utan SSU – för alla våra vänner är ju SSU:are. Och förresten, det är ju det här politik är. Och Grön ungdom är töntar och Ung vänster är kommunister. Alla utanför SSU väntar bara på att värvas.

Varför pratar vi så lite om organisering? Varför påverkar det oss inte mer att SSU på 70-talet samlade en femtedel av alla ungdomar, och nu samlar typ två procent? Vi pratar mycket om värvning, visst. Åk runt i hela landet, besök alla gymnasieskolor, ge vårt pitch, tävla i antal omvända, osv. Men allt vi säger handlar om “energi” och siffror. Vi kanske allvarligt borde fundera på vårt uppdrag också? Om det betyder att klippa banden med partiet och göra oss till ett allmänt förbund för vänsterungdomar, eller att satsa jättemycket på kultur och läger; som scouterna med politisk touch, eller att avskaffa oss själva, eller möjligen bara fortsätta på samma sätt som tidigare – det vet jag inte. Men SSU befinner sig i en kris, så vi kanske borde diskutera den?