Socialliberalismen - den svenska politikens förlust

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har avgått, partiet är i fritt fall och inget tyder på att partiledarskiftet kommer att ändra på detta. Hur gick det så fel? Vad innebär detta för socialliberalismen i Sverige?

Den 25:e mars 2021 publicerade Libertas en artikel vid namn Det liberala sveket – partistyrelsens sista varning skriven av yours truly. I artikeln tar jag upp hur Liberalerna till sist tog död på socialliberalismen inom det gamla Folkpartiet. Att Liberalerna försökte göra sin röst hörd bland alla andra partier gällande de heta politiska områdena brott och straff samt migration när man redan låg illa till i opinionen var, kan vi se, ett stort felbeslut.

Jag menade redan då och står än idag fast vid att Erik Ullenhag borde ha blivit partiledare för Liberalerna efter Jan Björklund. Kanske hade det inte kunnat öka partiet men jag tror att det hade skjutit upp denna dödsprocess av partiet. Medan Sabuni satsade på en hårdare och mer kraftfull restriktiv politik med fokus på straff och kriminalitet så satsade Ullenhag på mer klassisk socialliberalism.

Socialliberalismen var dock inte populär under den period som var aktuell vid partiledarvalet, inom partiet och i opinionen uppfattades den klassiska folkpartipolitiken som uttjatad och stagnant. Det behövdes förändring och där visade Sabuni ett mer lockande alternativ än Ullenhag och Johan Pehrson. Detta beslut har dock visat sig vara felaktigt, i hopp om förnyelse så fick man degradering och fortsatt tapp i opinionen. Liberalerna saknar idag trovärdighet inom de flesta frågor, senast man ansågs ha bäst politik var i skolfrågan 2018 med 22% av opinionen, idag har man 8% enligt Novus.

Liberalerna och Folkpartiet har under de senaste decennierna fått kämpa för sin position i svensk politik. Den högsta punkten man nått under 2000-talet är 2003 där man under en månad nådde 15%, vilket är 2%-enheter under vad SD har i senaste undersökningen.

Efter Alliansens död 2018-2019 så har Centerpartiet och Liberalerna tvingats till en balansgång mellan högern och Socialdemokraterna i och med Januariavtalet. Medan Centerpartiet lyckades hålla en stabil kurs genom denna eftervalsperiod lyckades inte Liberalerna övertyga de egna och andra väljare från högerkanten om sitt beslut. Man förlorade väljare till vänster och höger och de liberala väljare som fanns tycktes gå till Centerpartiet. Förändring krävdes och man valde drastiska beslut i och med valet av Sabuni.

Liberalerna är i en djup kris, deras partiledare har övergett rodret och ersatts av Johan Pehrson som drivit på för samma politik som Sabuni, tron på att förändringarnas vind är här yttras men med viss skepsis. Går det att rädda partiet?

Idag diskuteras NATO-frågan mer än på många år, EU och NATO har fått ett betydligt större utrymme i svensk politik än på mycket länge. Stödet för båda dessa organisationer ökar och Liberalerna har alltid varit starkt för medlemskapet och fördjupat samarbete med dessa, ändå är det knappt någon som lockas eller ens lyssnar på Liberalerna. De lockar inga väljare, de syns inte i opinionen, deras hjärtefrågor uppmärksammas men partiet hörs inte. Man har 3% stöd i försvarsfrågan mitt under högsta NATO-debatt, 2% i EU-frågan under period av högsta EU stöd, och 1% i utrikespolitik mitt under brinnande krig i vårt närområde. Detta enligt senaste Novus undersökningen från april 2022.

Liberalerna är i en djup kris, deras partiledare har övergett rodret och ersatts av Johan Pehrson som drivit på för samma politik som Sabuni, tron på att förändringarnas vind är här yttras men med viss skepsis. Går det att rädda partiet? Jag läste samma dag som Sabunis avgång en tweet som såg ut att komma från kontot ‘Europe Elects’ där det stod att Liberalerna beslutat om att ej delta i höstens val och istället påbörja processen att lägga ned partiet under sommaren. Det tog mig någon minut att inse att tweeten inte kom från ‘Europe Elects’ utan från parodikontot ‘Europe Erects’ och att detta inte var sant, men det kändes som något som faktiskt kunde hända.

Med ny tillförordnad partiledare, Johan Pehrson under kommande val så får framtiden avgöra om detta räcker. Jag betvivlar dock detta då ett nytt namn sällan kan förändra folks uppfattning om samma politik.

Socialliberalismen är i dagsläget en utdöende ideologi inom den svenska politiken, socialliberala väljare går antingen till S, C eller M i ett hopp om att ändå behålla den socialliberalism som ändå finns. Det är sorgligt att en ideologi som varit en grundpelare i svensk politik är påväg bort, socialliberalismen är en pragmatisk och ideologiskt stabil ideologi som har bidragit mycket och kan bidra än. Att dess ideologiskt bärande parti är på väg bort är en stor förlust och inte något att fira, ett av Sveriges äldre partier är på väg bort som haft föregångare i de liberala partier som bidrog till demokratin i landet.

Förlusten av denna ideologi är inte bara Liberalernas utan även Sveriges förlust.