Ingen bryr sig om landsbygden

Det är befolkningen i våra förorter och på landet som är samtidens arbetarklass, och under hela valrörelsen lyste reformer och satsningar som skulle göra det bättre för arbetarklassen med sin frånvaro, skriver Annie Sinistaj, socionomstudent.

Cirka trettio minuter utanför Borås hittar vi en av Västra Götalands sydligaste kommuner, Svenljunga, som också är staden jag växte upp i. Låt mig skildra en värld det inte skrivs om i tidningen.

Redan innan jag började lågstadiet visste mina förskollärare inte att invandrare kunde vara kristna. Jag fick äta halalkött och serverades alternativ till fläskkött även om fröknarna träffade min mamma varje dag vid hämtning – men de kanske inte såg hennes kors runt halsen.

I lågstadiet tävlade mina klasskamrater om vem som faktisk lärde mig svenska, trots att det enda jag hade problem med var att särskilja d och b från varandra vid skrift. I mellanstadiet såg jag hur ett gäng svenska killar ville starta bråk med ett gäng invandrarkillar för att de hade tagit ”deras” tjejer. Jag spenderade hela högstadiet med att försvenska mig själv och blundade för all knark, alkohol och problem skolan hade.

Det var inte förrän jag blev vuxen att jag förstod att de inte ville ena oss. Då behövde de inte ta tag i våra gemensamma problem. Det var mycket enklare att skylla på invandring och rikta sitt hat mot en grupp istället för att inse att våra politiker struntar i landsbygden, precis som de gör i förorten. Segregationens grenar har vuxit så långt att oavsett hur jag vrider och vänder på det är jag uppvuxen på en förortsgata på landet. Hur kan det vara möjligt?

Jag kan se paralleller mellan det som sker i förorterna och det som sker ute på landet, det händer bara i mindre utsträckning. Ungdomsmottagningar läggs ner, skolkuratorn ansvarar över flera skolor och är bara tillgänglig en gång i veckan, apoteken flyttas in till centrum, elever klarar inte av skolan och politiker ser inga som helst problem med att lägga resurser där resurser redan finns.

Att växa upp på landet och få jobb är svårt, ska du läsa på ett gymnasium som ger dig behörighet till universitetet, behöver du pendla in till stan och lägga cirka 2 timmars restid om dagen för att få samma chans som alla andra. Du har tur om det finns ett fotbollslag för tjejer, och är du intresserad av någon annan sport än fotboll och innebandy behöver du återigen åka in till stan. Det var inte många av mina klasskamraters föräldrar som var akademiker, och normen var att följa i sina föräldrars fotspår.

Jag ser inte bara det negativa, utan jag ser ett mönster av en kultur som skapas i de båda parallellsamhällena. Egna ord, nya hobbys, och att hitta varandra i ett utanförskap är bara några av sakerna jag ser. Våra politiker har helt och hållet glömt landsbygden, vi ser inte de resurser som kan främja Sverige och glömmer helt och hållet att det är just landsbygden och dess bönder som försörjt Sverige i så många år.

Politiker höjer inte ögonbrynen när butiker, vårdcentraler och apotek ute på landet stängs ner, eller när de vägrar satsa i våra förorter, och sedan klagar de över långa bostadsköer, långa köer till skolor och förskolor, överfulla bussar och rusningstrafik i stan. Det är befolkningen i våra förorter och på landet som är samtidens arbetarklass, och under hela valrörelsen lyste reformer och satsningar som skulle göra det bättre för arbetarklassen med sin frånvaro.

Jag är uppvuxen på en förortsgata på landet och jag hoppas att vår arbetarklass kan enas, för även om vi bor på olika ställen missgynnas vi alla av den politik som drivs idag. Vi glöms bort, tvingas flytta, och de resurser vi besitter anses inte vara dugliga. Så kom ihåg att det är inte invandrare som tar dina jobb, det är jobbmöjligheter som flyttas in till stan som resultat av politiska beslut.

Annie Sinistaj, socionomstudent