Kronvittne – på liv och död?

Om det kronvittnessystem svenska politiker drömmer om ska fungera, måste de tänka om. Annars kan ett vittnesmål bli en dödsdom, skriver Maja Spennare, lärarstudent från Malmö.

Tidigare i år gick regeringen Andersson vidare till Lagrådet med ett förslag om att införa ett så kallat kronvittnessystem i Sverige – en åtgärd de menade skulle bidra till att bryta tystnadskulturen i kriminella nätverk och leda till att fler vågar träda fram och vittna.

Trots att Lagrådet avrådde från införandet av kronvittnen då de inte ansåg att fördelarna med ett sådant system överväger nackdelarna, röstade Riksdagen senare ja till förslaget. Beslutet innebär att en person som är åtalad för brott kan ges vissa fördelar, såsom strafflindring, om personen i fråga medverkar i utredningen av någon annans brott.

Redan i oktober fastställdes domen för Sveriges första kronvittne – en man i 20-årsåldern som åtalats för bland annat synnerligen grov narkotikasmuggling. Mannen dömdes till fem års fängelse istället för det föreskrivna straffvärdet på sex år eftersom han enligt tingsrätten aktivt medverkat i utredningen av brottet genom att lämna detaljerade uppgifter om sin egen och andras medverkan i gärningen.

Domen må vara unik och den första av sitt slag i Sveriges rättsväsende, men mycket talar för att den också kan bli den sista.

Det var en regnig fredag när jag av en slump snubblade över artikeln Kronvittne får strafflindring i unik dom av Carl Nordqvist, jurist och nyhetsredaktör på Norstedts Juridik. I artikeln beskriver Nordqvist domen och brottsfallet med utförlig information som gör det möjligt för i stort sett vem som helst att ta reda på vem den dömde mannen är. Jag var minst sagt chockerad. Hur kan vi tala om lyckad tillämpning av strafflindring utan att inse att en ung man just skrivit under på sin dödsdom?

Utan att vara insatt i fallet tog det mig mindre än tio minuter att luska ut den dömdes fullständiga namn, och inom en timme hade jag tack vare offentlighetsprincipen tillgång till hela förundersökningsprotokollet där alla förhör med mannen redovisas. Här framgår även att han, alldeles riktigt, delgivit förhörsledare med uppgifter om andras medverkan i brottet.

Tystnaden må vara bruten. Men tystnadskulturen? Den har inte rubbats för fem öre.

Om vi ska prata klarspråk står det klart att mannen är vad många skulle kalla en golare. Ett uttryck de flesta känner till är att “golare har inga polare”. Att lämna ut information om någon annans brott är inget man tar lätt på i kriminella nätverk. Faktum är att polare förmodligen är en golares minsta bekymmer – att bryta tystnaden kan vara på liv och död.

Att bli titulerad “Sveriges första kronvittne” och avtjäna ett lindrigare straff låter inte så pjåkigt. Men i praktiken blir detta kronvittne inte mer än en golare med ett pris på sitt huvud.

Om det kronvittnessystem svenska politiker drömmer om ska fungera, måste de tänka om. Med Sveriges rådande offentlighetsprincip och digitala klimat där information sprids som en löpeld räcker inte sekretess på kontaktuppgifter som en åtgärd. Bättre skyddsåtgärder för kronvittnen måste införas!

Maja Spennare, lärarstudent från Malmö