Sluta ducka för den obekväma klimatkampen

Om vi på allvar vill minska våra utsläpp är det inte längre möjligt att ducka för konflikter med näringslivet. S måste därför omforma sin politik för att kunna ta igen efter fyra blåbruna år, skriver Bjarne Snis Sigtryggsson, ledamot för SSU Stockholm.

Det har inte gått särskilt lång tid sedan Ulf Kristersson tillträdde som statsminister, men högersidans nedprioritering av klimatpolitiken har redan visat sig tydligt. Miljödepartementet har lagts ner, Kristersson har ljugit i sin regeringsförklaring om att Sverige ska ha varit ”nästan fossilfritt” på 70-talet och i Ekots lördagsintervju har det klimatpolitiska rådet varnat för att den nya regeringen kommer ha svårt att nå Sveriges redan lågt ställda klimatmål.

Samtidigt har behovet av utsläppsminskningar aldrig varit större. Enligt de mer optimistiska prognoserna måste de globala utsläppen – om de fortsätter som idag – försvinna helt om bara sju år för att vi ska klara 1,5-gradersmålet. Dessutom har Sverige och andra rika länder i Parisavtalet tagit på sig att gå före i denna omställning för att ge större utrymme åt fattigare länder.

Om Magdalena Andersson efter valet 2026 ges möjlighet att bilda regering krävs alltså minst sagt en rivstart för att ge oss chansen att komma ikapp efter fyra förlorade år med den blåbruna majoriteten. Socialdemokratin är nu därför tvungen se över sin egen politik för att skapa förutsättningarna att drastiskt sänka utsläppen när vi väl vinner makten.

Vi är många SSU:are som tidigare har kritiserat partiet för att inte ha en tillräckligt ambitiös klimatpolitik. Men nu, efter att ha varit en del av årets valrörelse, har jag till och med börjat fråga mig om S på nationell nivå över huvud taget har en politik för att minska utsläppen?

Klimatfrågan nämndes visserligen i en av de tre prioriteringar som togs upp i partiets valmanifest under rubriken ”Skapa jobb här och nu genom att leda klimatomställningen”. Men det som snarare är anmärkningsvärt är vad som nästan helt saknas i de förslag som därefter räknas upp på klimatområdet. Där nämns allt från att vi genom statliga investeringar ska skapa fler gröna jobb, till att dubbla antalet laddstolpar till 2030 och storsatsa på järnvägen. Detta är givetvis inte på något sätt dålig politik – men inget av detta leder av sig självt till minskade utsläpp.

För om vi ska vara helt ärliga uppstod inte den globala temperaturökningen för att det fanns för få gröna industrier, utan för att det existerade för många klimatförstörande industrier. Om vi vill minska utsläppen kan vi alltså inte enbart rikta fokus mot det nya – vi måste samtidigt också se till att vi slutar med det gamla.

När klimatforskaren Kevin Anderson granskade Sveriges totala utsläpp mellan 1990 och 2020 kunde han konstatera att en nämnvärd minskning under dessa 30 år inte gick att finna. Detta berodde såklart inte på att den gröna teknikutvecklingen under dessa tre decennier stått stilla. Tvärtom faktiskt. Den nya gröna produktionen hade däremot inte ersatt den gamla – utan endast adderats till den klimatförstörande produktion som i stora drag fått stå ohotad.

Men den som i Socialdemokraternas valkampanj eftersökte svaren på frågan om hur politiken ska få bort den klimatförstörande produktionen gick bom. I en strävan att undvika konflikter med näringslivet – och att få klimatfrågan att enbart bli en fråga om gröntvättad arbetsmarknadspolitik – försvann frågan om att minska utsläppen. Istället fylldes vår valrörelse med hänvisningar till vad näringslivet vill och ord om en ny grön industriell revolution och nya gröna jobb.

Men om vi på allvar vill minska våra utsläpp är det en omöjlighet att ducka för konflikter med näringslivet. För att kunna avveckla den klimatförstörande produktionen är nämligen en konflikt med den borgarklass som idag äger makten över produktionen oundviklig. Det vore naivt att förvänta sig att de som tjänar pengar på att äga den klimatförstörande produktionen bara glatt kommer att se på när deras möjlighet till vinst urholkas.

Socialdemokratin står nu inför ett val: Antingen låter vi även nästa valkampanj handla om att ducka för konflikter med näringslivet och blunda för det akuta behovet av utsläppsminskningar – eller så vågar vi ta kampen för vår gemensamma framtid.

Jag hoppas på det senare.

Bjarne Snis Sigtryggsson, distriktsstyrelseledamot för SSU Stockholm