Den socialdemokratiska opinionsportalen

Foto: Shutterstock och privat

Foto: Shutterstock och privat

Låt de sju vita åren få ett slut – normalisera teckenspråk

Att tvinga ett barn i behov av teckenspråk att använda talsvenska är barnplågeri. Det är dags att introducera teckenspråk i skolan och ge det status som ett nationellt minoritetsspråk, skriver Ahmad Sediq, medlem i SSU Örebro Län.

Sara är tio år. Sara hör dåligt, så hon kommunicerar med teckenspråk. Men Saras familj tvingar henne att prata istället för att teckna. Varje gång hon tecknar får hon skäll, vilket har gjort att hon vägrar prata med sin familj. Sara har blivit slagen för att hon hade för hög volym på sin surfplatta. Hon har blivit inlåst i källaren för att hon inte hörde sin pappa kalla på henne.

Sara är ett extremfall, men barnplågeri och psykisk misshandel är tyvärr en del av vardagen för barn som Sara och det är inte begränsat till hemmet.

Språk diskuteras ivrigt av den nya regeringen. Patienter ska betala för tolkstöd, står det i Tidö-avtalet, och det är snack om språkkrav för permanenta uppehållstillstånd. Alla pratar om folk som inte kan det svenska språket, men politiker har länge glömt bort en grupp: de med funktionsnedsättningar som kräver teckenspråk. Kanske beror det på att de inte hörs eller syns i media.

Detta kan vi ändra på genom att introducera teckenspråk i skolan från en ung ålder, samt ge teckenspråk status som ett nationellt minoritetsspråk.

Majoriteten av barn i behov av teckenspråk har hörande vårdnadshavare som inte kan teckna när barnet föds. Om en brist på språklig stimulans sker kan det enligt Skolverket leda till språkdeprivation. Språkdeprivation påverkar inte bara språket, det påverkar också förmågan att uttrycka sina tankar. De sociala och kognitiva förmågorna hämmas, vilket kan leda till allvarliga problem för barnets framtida utbildning. Detta kallas inom dövkulturen för de sju vita åren.

De sju vita åren är de första åren i ett barns liv, där dennes vårdnadshavare inte vill eller kan använda teckenspråk. Men att tvinga ett barn i behov av teckenspråk att använda talsvenska är barnplågeri. Barnen känner sig åsidosatta och mentalt utmattade för att de hamnar i stressiga miljöer och situationer som hämmar deras språkutveckling.

Det finns inte alltid resurser att undervisa i teckenspråk. Men vi måste våga satsa på barnens framtid och rätt till en ordentlig skolgång. Döva ska inte behöva känna sig negligerade, varken hemma eller i skolan.

Att utsätta barn för språk tidigt är viktigt för hjärnans språkliga utveckling. Hjärnan behöver ha tillgång till minst ett språk för att bygga en ordentlig grund. Dessutom behöver hjärnan stimuleras med ett varierat språkmönster.

Teckenspråk är ett perfekt verktyg för att utveckla språket hos barn – det svenska teckenspråket har nämligen inte samma språkmönster som talsvenska. Varför ta bort ett verktyg från barnens språklåda istället för att förstärka de verktyg de redan har tillgång till? Alla barn använder sig ju faktiskt av tecken innan de lär sig prata.

Döva och hörselhämmade har allt för länge blivit diskriminerade och sedda som andra klassens medborgare på grund av något de inte kan rå för. Om vi normaliserar teckenspråk blir det enklare att ta bort fördomar om teckenspråk och dess användare, och samtidigt öka förståelsen och skapa enighet i landet. Det gynnar alla.

Stoppa isoleringen av teckenspråk och dess användare. Låt oss introducera teckenspråk i skolan från en ung ålder och ge teckenspråk status som ett nationellt minoritetsspråk.

Ahmad Sediq, medlem i SSU Örebro Län

  • Ahmad Sediq Medlem i SSU Örebro Län

Vad tycker du?

Dela gärna artikeln om du håller med. Om du inte håller med, skicka in en replik.
Skriv en replik och skicka in den till oss.