SD rustar för krig – kulturkig

SD har som del av regeringsunderlaget redan börjat beväpna sig med kulturen för att angripa progressiva värderingar och utsätta redan utsatta grupper med sin nyfunna makt. Men detta är bara början, skriver Carl Housten, ordförande för HBT-Socialdemokrater Stockholm.

Låt dig inte luras. Kulturkanonen, som presenteras av regeringen, ses av Sverigedemokrater som ett verktyg för att införa “Svenska” värderingar. Deras ledning jublade efter presentationen av Tidö-avtalet – därför att det är deras politik. Kanonen är inte föremål för kulturprofiler att ge åsikter kring, det är vapeniserad kultur. Detta är gjort uppenbart efter ett stort upprop från många av landets författare.

På nationellt plan är detta bara början. Kriget börjar något försiktigt. Det talas om armlängds avstånd, och den moderata kulturministern som genomför politiken är något mottaglig för kritik, som vi såg när bidrag för arbete mot antisemitism drogs tillbaka för att sedan återges efter massivt motstånd. Sverigedemokraternas rikspolitik är fortfarande trevande. Av ren nödvändighet. Men ute i landet, där högerkonservativa kommunledningar härjar fritt är bilden en annan.

Sölvesborgs förbud mot pride-flaggan gick inte obemärkt förbi. Men det ser nu ut att bli vardag. Sedan valet har vi bevittnat uppmuntrat hat och hot mot sagoläsande dragartister, och senast ett inställt luciatåg på grund av att Lucia var ickebinär. Luciatåget ställdes in med hänvisning till att det inte var traditionsenligt. Men hur jävla många luciatåg är det – traditionsenliga, alltså? Oskyldiga elever som skulle framföra en svensk jultradition förbjuds från att göra det av rent politiska skäl. Det är det längsta man kan komma från armlängds avstånd.

Att Sverigedemokraterna använder kulturpolitiken som ett vapen är inget nytt. De har alltid försökt att definiera vad som räknas som "svensk kultur". De gör även anspråk på det svenska folkhemmet. Det blir inte tydligare än i deras valfilm ‘Sverige ska bli bra igen’.

I filmen presenteras det hur Jimmie Åkessons Sverige skulle se ut, med klyschor som ‘landet lagom’ och smultron på strån. Det går bild efter bild av Sveriges vackra natur, och landet kallas för ‘Änglamarken’, som bekant i låten av bandet Ultima Thule. Trollskogar och näcken. Jordbruk och båtar. Hårt arbete och industri. “Det är vårt arv, det är vilka vi är.”, säger Åkesson.

Allt detta presenteras som deras vision för Sverige. Ett genialiskt drag, att spela till den nationalistiska nostalgin med alla fina sommarminnen. Det är tydligt att Jimmie Åkessons Sverige handlar om smultron på strån, forsande bäckar och gyllene tider. Men det handlar inte om ett Sverige för alla invånare. “Svenskar är inte ett folk som bränner bilar.”, säger Jimmie.

Under den fyra minuter långa filmen syns inte en endaste person med utomnordisk bakgrund. Inte en enda person visas bryta heteronormen, eller någon annan norm för den delen. Det är fullkomligt homogent. Sverigedemokraternas “vi” sträcker sig inte längre än utanför deras vision om en exklusiv och enhetlig nation.

Så jag frågar dig, vem är näst på tur?

Carl Housten, ordförande för HBT-S Stockholm