Fast fashion-företagen är vår tids slavdrivare

När du shoppar billiga kläder under mellandagsrean bidrar du till en industri som inte bryr sig om mänskliga rättigheter, och som förorenar vår planet. Fast fashion-företagen är vår tids slavdrivare, skriver Stina Ekengren, medlem i SSU Uppsala.

Mellandagsrean är snart här. I julens efterskede kan modeföretagen återigen börja driva på överkonsumtionen av billiga plagg. Men det slutar inte där. 365 dagar om året kan du gå till nästan vilken butik som helst och köpa massor av skor, kläder och andra textilier till relativt billiga priser.

Visst kan det vara härligt att få shoppa loss helt utan begränsningar, men det är någon annansom får betala det största priset när konsumtion bedrivs på det här sättet. Främst fabriksarbetare i utvecklingsländer, men också klimatet. Faktum är att alla fast fashion-produkter som köps under mellandagsrean totalt slaktar julens budskap om solidaritet och glädjen att ge.

Nästan alla modeprodukter vi i västvärlden känner oss berättigade till att överkonsumera tillverkas i fattiga utvecklingsländer som Pakistan, Bangladesh, Kina och Burma. Industrin bidrar både till barnarbete, dålig levnadsstandard och fruktansvärt osäkra arbetsplatser. Trots detta finns det ingen typ av lag eller tydlig reglering som säger att företagen i västvärlden ska betala varje arbetare en lön som går att leva på. Bara tafatta tolkningar av ämnet och dansande runt frågan. Detta måste ändras, och det är snarast om vi vill kunna behålla någon typ av värdighet inför våra medmänniskor världen över.

Att alla som tillverkar modeartiklar måste få en lön som går att leva på kan verka självklart, men som alltid har slavdrivare svårt att ge upp sina billiga arbetare. Speciellt när de genererar miljarder på miljarder genom tillverkningen av kläder, skor och annat mode.

Lönerna som betalas ut till arbetande föräldrar i låglönefabriker är ofta så låga att barnen inte kan gå kvar i skolan och istället måste ta tjänst på fabriken för att familjen ska klara månaden ut. Trots att många företag uppger att de betalar minimilöner så är det inte i närheten av tillräckligt för att kunna ha en bostad, försörja familjen med förnödenheter och ha barnen i skolan. Mer pengar till fabrikerna skulle inte bara göra levnadslöner möjligt för arbetarna. Det skulle också vara en nyckel till att driva arbetet för mer miljövänlig produktion.

Fast fashion-industrin är ett ständigt växande problem. Trots företagens lovord om förbättring har livskvaliteten för arbetare i fabriker runt om i världen knappt förbättrats på decennier. Arbetstiderna kan sträcka sig uppåt 14 timmar per dag, fabrikerna utgör stora hälsorisker och det finns ofta inga krav på att arbetsplatsen ska vara säker.

Företagen som köper kläderna från tillverkarna genomför sällan säkerhetsinspektioner eller kontrollerar hur arbetet i fabrikerna faktiskt bedrivs. De förhållanden sömmerskor och skoarbetare behöver stå ut med för att kunna behålla sina jobb göms bakom flashiga TV-reklamer som utstrålar stora doser av fem-washing.

Det är lätt att tänka att fabrikerna borde införa högre löner, men faktum är att det är de stora företagen som aktivt väljer att betala fabrikerna så lite som möjligt. Det blir då omöjligt för fabriksägarna att betala ut levnadslöner till sina arbetare.

Varför vill de inte betala mer till fabrikerna? Jo, för att det blir för dyrt att säkerställa varje arbetare en trygg inkomst om man ska kunna fortsätta utnyttja dem som slavar för att föda köpbehovet hos alla konsumenter. Så fort någonting kostar för lite kan man anta att det finns en anledning till att priserna kan hållas så låga. Ofta är det på bekostnad av andra människor.

Lagar måste sättas. Företag måste betala. Arbetare måste kunna leva. Reglering av företagens utnyttjande kommer inte lösa allt, men är en bra bit på väg till en värld där våra inköp inte gör lika stor skada. Företagen har makten att förändra, men vill inte. Arbetarna vill se en förändring, men de har ingen röst. Vi har makten att förändra, och våra röster kan eka över hela Sverige, ja, hela Europa om vi väljer att använda dem.

Levnadslöner. För att kunna leva. NU!

Stina Ekengren, medlem i SSU Uppsala