Bokbål är inte yttrandefrihet

SSU och resten av socialdemokratin måste ta aktiv ställning mot Paludans bokbål och betrakta dem som de fascistiska verktyg de är. Sverige behöver ny lagstiftning som syftar till att förhindra bokbål, skriver Oscar Linde Svedestad, vice ordförande för GSHF.

Flera gånger det senaste året har den danska ultranationalistiska politikern Rasmus Paludan bränt koranen runt om i Sverige. Några år tidigare hade Danmark samma problem, och där, likt här, uppstod frågan om vad man faktiskt borde få göra i yttrandefrihetens namn.

Nu i januari, innan årets första månad ens hunnit passera, tog Paludan möjligheten igen och eldade upp koranen utanför Turkiets ambassad. Då tog vår moderata statsminister Ulf Kristersson ställning emot bränningen och menade att det var olämpligt och kränkande – ironiskt då densamma försvarade yttrandefriheten vid Påskupploppen.

Statsministerns uttalande kritiserades av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som just menade att detta var grundlagsskyddat av yttrandefriheten och att en regering bör tänka på hur den uttrycker sig. Efteråt har det uppdagats att SD-kopplade Chang Frick delvis varit ansvarig för att uppmuntra och finansiera Paludan.

Men Kristersson och Åkessons ordbråk eller Chang Fricks koppling till Paludan tänker jag inte diskutera här. Det jag istället vill diskutera är bokbål – för det är vad koranbränningarna är. Bokbål har använts genom millennierna, oftast av moraliska, politiska eller religiösa skäl. Främst har bokbål i modern tid förekommit i auktoritära eller totalitära regimer, eller av rörelser som grundar sig på sådana idéer.

Den tysk-judiske författaren Heinrich Heine skrev: "Där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Och tyvärr har detta bevisats vara sant. December 1946 intog iranska styrkor Mahabadrepubliken och brände där all kurdisk litteratur de kunde finna, stängde tidningar och förbjöd undervisning på kurdiska. I Kina, under kulturrevolutionen, brändes alla böcker som gick emot partiets lära och miljoners människor mördades. Och i Pol Pots Kambodja brändes litteratur, samtidigt som man försökte utrota hela “akademikerklassen”, allt från läkare till bibliotekarier.

År 1992 brann nationalbiblioteket i Sarajevo ned på grund av bombningar från serbiska styrkor, och 2001 brände det egyptiska kulturministeriet över 6000 volymer av den homoerotiske poeten Abu Nuwas verk. Men de mest kända bokbålen lär vi oss om i skolan – nazisternas. Och vad som sen skedde i Nazityskland vet vi alla.

Litteratur och böcker ska läsas och vara tillgängliga, inte användas som ved, vare sig man håller med om innehållet eller inte. Därför måste vi socialdemokrater ta oss i kragen och tillfället i akt och förhindra sådana handlingar, innan det går för långt. SSU och resten av socialdemokratin, från partiet till LO, måste ta aktiv ställning mot dessa bränningar och bokbål i sin helhet och betrakta dem som de fascistiska verktyg de är.

Sverige behöver ny lagstiftning som syftar till att förhindra bokbål och bränningar av böcker på allmän plats. Bokbål och bokbränningar är inte bara symbolik, utan ett de facto antidemokratiskt censurverktyg. Det är ett auktoritärt redskap mot det boktryckarkonsten gav möjlighet till: en informerad befolkning som fritt kan söka kunskap.

Kan vi verkligen hävda att bokbål eller bränning av litteratur är yttrandefrihet? Ta friheter som facklig organisering, att demonstrera, hålla tal, bilda partier och förmedla sina åsikter genom såväl tröjor som på radion. Detta är ju saker vi alla nyttjar, och som demokratin inte kan fungera utan. Men kan detsamma sägas om bokbål?

Varken vi eller andra demokrater eldar upp Mein Kampf. Ej heller eldar Moderaterna upp Kommunistiska Manifestet, eller Kristdemokraterna RFSL-pamfletter. Att bränna litteratur är ett autokratiskt verktyg, inte demokratiskt.

Självklart ska privatpersoner inte förhindras i att göra sig av med böcker eller litteratur vid en renovering eller liknande. Men tillställningar, allmänna eller ej, som syftar till att bränna böcker på grund av deras karaktär – för att de är homoerotiska, kapitalistiska eller religiösa kanon, måste förhindras.

Böcker är inte bränsle – och bokbål är varken demokratiskt eller yttrandefrihet!

Oscar Linde Svedestad, vice ordförande för GSHF