Från skolklasser till klasskolor

Vi är det land som har gått längst i tillämpningen av nyliberalismens idéer inom skolväsendet. Skolbolagen är en blodigel på samhällskroppen, och skolan har blivit en institution som förstärker klasskillnader, skriver Egil Sturk, ledamot i SSU Kiruna.

“Valfrihet” är förmodligen det vanligaste argumentet som anförs i försvar av det fria skolvalet och en mångfald av driftsformer i skolsystemet. Men “valfrihet” är i sig inget argument. Det är ett slagord. Ett slagord som historiskt har använts för att rättfärdiga segregation och ojämlikhet, och som fyller denna funktion ännu idag.

Den fria skolvalsrörelsen uppstod som motstånd mot Högsta Domstolens beslut Brown v. Board of Education of Topeka som avskaffade skolsegregationen i USA år 1954. “Valfrihet” blev då jämte “lokalt självbestämmande” slagord för de som inte ville att deras barn skulle gå i rasblandade skolor, och i ett antal delstater i södern gavs eleverna en individuell skolpeng som finansierade deras skolgång vid så kallade Segregation Academies.

Idén om individuell skolpeng introducerades av nyliberalen Milton Friedman i “The role of government in education” (1955).

Friedman medgav att idén hade använts för att skilja vita från svarta barn, men ansåg att det fria skolvalet skulle göra det möjligt för alla strävsamma och flitiga barn att välja bort “problemskolor.” Att detta skulle dela upp skolväsendet i “problemskolor” och “elitskolor” var inget som bekymrade honom. Det huvudsakliga syftet var att befria individerna från staten och ge makten över utbildningen av framtidens generationer till vårdnadshavarna och eleverna.

Även i Sverige hade vi fram till 1962 ett segregerat skolväsen: Folkskola för arbetare och fattiga, och Läroverk för de bemedlade. När den enhetliga grundskolan infördes år 1962 i Sverige väcktes ett liknande motstånd som i USA: blandningen av klasser i skolan skulle sänka resultaten och var en form av påtvingad konformism som skulle utjämna alla skillnader mellan människor.

När Bildt-regeringen sedan införde friskolesystemet under 90-talet följdes Friedmans idéer till punkt och pricka. Faktum är att vi är det land som har gått längst i tillämpningen av nyliberalismens idéer inom skolväsendet.

När de borgerliga idag kräver ordning och reda i skolan, försvarar kötider som urvalsprincip för friskolorna, beklagar sig över kunskapens förfall och värnar “individens valfrihet” är det samma klassförakt och rasism som ligger bakom; samma motstånd mot ett sammanhållet samhälle som inte delar upp människor efter klass eller etniskt ursprung; samma elitism som ser skolan som ett instrument för att “skilja agnarna från vetet” och bilda framtidens elit.

Istället för att kompensera för elevers ojämlika förutsättningar från hemmiljön blir skolan en institution som förstärker klasskillnaderna i det omgivande samhället.

Vi kan se konsekvenserna av detta system. Kostnaderna för skolsystemet som helhet ökar. Klyftorna blir större; segregeringen efter utbildningsbakgrund, etnicitet och inkomst ökar. Elevsammansättningen inom friskolorna blir alltmer homogen, och den demokratiska kontrollen över skolsystemet minskar.

Den borgerliga regeringen försöker ge bilden av att man tar itu med dessa problem. Häromåret höjdes avgifterna för att starta en ny skola till 75 000 kr. Regeringen har också meddelat att man avser införa vinstbegränsningar för nystartade skolor.

Men dessa reformer slår hårdast mot idéburna och ideella driftsformer och skapar bara förutsättningar för en oligopolistisk skolmarknad, där ett fåtal stora koncerner kan fortsätta expandera utan att behöva bekymra sig om den "stimulerande tävlan" som Bildtregeringen skrev om i 1992 års friskoleproposition.

På våra skattepengar kan Barbara Engström - skolvärldens Cruella de Vil - och hennes Internationella Engelska Skola växa sig feta och belåtna. Skolbolagen är en blodigel på samhällskroppen. Det är dags att göra något åt detta, på riktigt.

Egil Sturk, ledamot i SSU Kiruna