Israel är en fristad för världens judar – vi kan bättre än hat
Det finns inget hat mot Ryssland, trots att kriget mot Ukraina dödat fler än hela Israel/Palestina-konflikten. Israel är enda landet som utsätts för renodlat hat – vad är detta om inte rasism? Det skriver Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner.
Judiska ungdomsförbundet gick nyligen ut med ny kritik mot antisemitismen inom vänstern. Kritiken kom sig av att det uttryckts hat mot Israel. I debatten som följde fördes det fram att ”kritik mot Israel inte är antisemitism” och att det gjorts åtskillnad på judar och israeler – ”Vad är problemet?” undrade man. Det ska vi förklara.
Till att börja med är det viktigt att konstatera varför antisemitiska uttalanden är så skadliga. Det primära är förstås att det är rasistiskt. I Sverige har vi sett hur judehat ledde till en brandbombsattack mot synagogan i Göteborg. I veckan attackerades en synagoga i Tunisien, med en rad dödsoffer.
Antisemitismen skadar också vänstern. Konspirationsteorier om att sionister styr världen duperar folk och tar bort fokus från de ekonomiska system som upprätthåller klassamhället. Vi skadas också eftersom antisemitiska skandaler (som i Storbritannien) leder till minskat stöd. Och vill man palestiniers bästa så måste man också vara sann antirasist. Är man del i en rörelse där det hatas judar så är det helt rimligt att debatten hamnar där, snarare än på palestiniers mänskliga rättigheter.
När det gäller att ”kritik mot Israel inte är antisemitism” är det märkligt att antirasister inte känner igen sverigedemokraters vanligaste försvar. De påstår att ”man inte kan kritisera invandringen utan att stämplas som rasist”. De som hatar Israel påstår att ”man kan inte kritisera Israel utan att stämplas som rasist”. Naturligtvis kan man kritisera såväl Israel som migrationspolitiken utan att vara rasist. Men det är också många som faktiskt är rasister.
Ser man till Israels grundläggande idé, så är det att säkerställa ett hemland för världens judar efter århundraden av rasism och massmord. Under medeltiden kunde kristna på bara en dag bränna ihjäl upp till tusen judar, levande. I Ryssland utfördes pogromer för drygt 100 år sedan på över 100 000 judar. Under Förintelsen dödades sex miljoner. Än i dag fungerar Israel som en fristad för judar runt om i världen. Det är alltså ett land som fungerar på samma sätt som en kvinnojour gör för misshandlade kvinnor, men för världens judar.
Hatet mot Israel brukar rättfärdigas med hur man ser på krigen mellan Hamas, Hizbollah, Islamiska Jihad och Israel. Men det är tydligt att Israel behandlas på ett helt annat sätt än andra länder. Vi ser aldrig ett hat mot Storbritannien – trots att de var delaktiga i Irakkriget där det dog ett par hundratusen.
Det finns heller inget hat mot Ryssland. Detta trots att deras krig mot Ukraina (liksom Irakkriget) dödat fler än under hela Israel/Palestinakonflikten. Det finns heller inget hat mot Jemen, Nigeria, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Somalia eller Mali – trots de blodiga krig som utspelar sig där. Så kristna och muslimska länder undkommer alltså hatet. Det enda landet som utsätts för renodlat hat – det är den judiska staten Israel. Vad är detta om inte rasism?
Att det inte finns någon medveten avsikt bakom rasismen är inte relevant när resultatet är så tydligt. Jämför man med kvinnohat är det likadant. Där beskrivs exempelvis abortmotstånd som kvinnohat. Det finns nog ingen abortmotståndare som skulle titulera sig själv som kvinnohatare. På samma sätt är det ingen som titulerar sig judehatare. Hatet ligger på en annan nivå, är ofta omedvetet och är en följd av att vi lever i ett patriarkat respektive ett ickejudiskt majoritetssamhälle där såväl kvinnor som judar systematiskt utsatts för diskriminering i tusentals år.
Antisemitismen inom vänstern är alltså ofta omedveten. Många är kanske också omedvetna om att Israel har rollen som fristad för världens judar. Tyvärr beror detta på att olika delar av vänstern under lång tid arbetat systematiskt för att skapa så lite sympati som möjligt för Israel. Då rapporterar man enbart om den ondska man tycker att Israel står för. Det är ett givet recept för att skapa den här typen av hat.
Där måste vi bli bättre. Antisemitismen inom vänstern har traditionellt sett varit starkast bland kommunister. Det finns dock många exempel på övertramp även inom vårt parti. Två böcker kan bidra till att lösa detta: Återkomsten av Henrik Bachner förklarar antisemitismen, speciellt hur den ser ut efter Förintelsen. Den perfekta konflikten av Johan Berggren lyfter både ett vettigt palestinskt narrativ och ett vettigt israeliskt.
Försvinner ensidigheten försvinner också hatet. Vi måste kämpa för rättvisa och fred, inte hat!
Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner
- Kristofer Åberg ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner
Vad tycker du?
Dela gärna artikeln om du håller med. Om du inte håller med, skicka in en replik.
Skriv en replik och skicka in den till oss.