De vill ha tillbaka folkhemmet – i en förvrängd version
I miljonprogrammen bodde kamreren granne med industriarbetaren och den infödde svensken med invandraren. Deras barn lekte med varandra utan rädsla för visitationszoner. Sverige behöver ett nytt folkhem, skriver Rebecca Skogsgårdh, medlem i LSSK och juridikstudent.
Få har nog missat Tidöpartiernas budskap om att “göra Sverige bra igen”. Och visst är vi många som kan enas om att mycket i Sverige kan bli bättre. Den stora skillnaden ligger i hur vi ska gå tillväga för att uppnå denna förbättring. För regeringen och deras kompisar är svaret enkelt: vi ska blicka bakåt, anamma det sämsta och gå tvärtemot allt det som byggde det svenska välfärdssamhället – med målet att Sverige ska blomstra. Knappast logiskt.
Det är 1960-tal och folkhemmet kulminerar. I skolan råder kunskapsglädje, på äldreboendet är personaltätheten hög och ute på gator och torg samlas ungdomar med framtidstro. För många är detta en politisk utopi. Tidöpartierna är inget undantag. Men de har inte förstått någonting om folkhemmet. För inte var det skolvalet, en kulturkanon eller friskolereformen som skapade en svensk skola i världsklass. Det var inte privatiseringar och New Public Management som gjorde vård och omsorg trygga. Och det var inte sänkt skatt, visitationszoner och marknadshyror som skapade ett Sverige fullt av klassresor.
Skolan fungerade utmärkt därför att den var statlig och likvärdig. Ingen bekymrade sig över att deras barn inte skulle få plats på den populäraste friskolan, utan alla gick i den närmaste skolan. För den var tillräckligt bra. Elever från olika bakgrunder blandades. De lärde sig om och av varandra och förenades genom framtidsdrömmar. Lärarna hade ork och utrymme att ge dem detta, för de var inte stressade över nedskärningar eller press att sätta höga betyg. Och i skolan fick man lära sig om både gamla och nya litterära verk, till och med den kontroversiella Pippi Långstrump.
En välmående och jämlik skola var möjlig tack vare att resten av samhället verkade i samma anda. Vi byggde bort bostadsbristen och införde hyresreglering, så att också människor med helt vanliga jobb kunde få en bostad.
I miljonprogrammets lummiga områden bodde kamreren granne med industriarbetaren och den infödde svensken med invandraren. Deras barn lekte med varandra utan rädsla för visitationszoner, för att så småningom växa upp till tonåringar som demonstrerade, använde lånord och konsumerade ungdomskultur. Det chockerade säkert några tanter, men ingen försökte på allvar censurera det – speciellt inte politiker. Och de chockerade tanterna fick bra äldreomsorg, för undersköterskorna var många och arbetade efter andra principer än effektivisering och sparande.
Allt var givetvis inte guld och gröna skogar under folkhemmets era heller. Hård kritik ska riktas mot de många förlegade värderingar om icke-normativa människor som rådde. Men något folkhemmet hade var en annan anda. En anda av gemenskap, solidaritet och nytänkande. Människor var inte rädda för förändring i samma utsträckning som idag. Samhället gick framåt – upprörda röster höjdes och efter hand kom nya politiska beslut som gjorde Sverige till ett modernt land.
Nu går vi istället bakåt. Förslag efter förslag som syftar till att backa utvecklingen läggs på bordet. Sambeskattningen, som togs bort 1971, vill Sverigedemokraterna återinföra. Vår regering och deras baksäteschaufförer utmålar Sverige som varande i behov av räddning från en socialistisk extremism som inte finns. Tvärtom – Sverige har gjort sig av med mycket av sin socialism. Välfärden säljs ut till privata aktörer och både förmögenhets- och arvsskatt är ett minne blott.
Tidöpartierna har med andra ord plockat de allra sämsta russinen ur den stora kaka som heter folkhemmet. Den gamla tidens värderingar – som redan då sjöng på sista versen – är det folkhem som ska återinföras. Inte det folkhem som erbjöd tusentals judar en fristad efter förintelsen. Inte det folkhem som gjorde Sverige till det första landet i världen att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet och inte det folkhem som vågade beskatta de allra rikaste i syfte att ge även vanligt folk ett gott liv.
Tydligare än någonsin blir det att Tidögänget har missat hela idén om folkhemmet och kapat dess innebörd till att betyda något annat: Ett kallt samhälle där det ska mätas, räknas och rättas i led. Där vi ska ange varandra och vara misstänksamma mot allt främmande. Där minsta lilla stöd från samhället måste “förtjänas” genom förmögenhet eller ursprung.
Sverige behöver ett nytt folkhem. Ett folkhem som mäter mänskliga värden, som moderniserar och är solidariskt. Ett folkhem som är socialistiskt, jämlikt och framåtblickande – för det är vad folkhemmet är.
Rebecca Skogsgårdh, medlem i LSSK och juridikstudent
- Rebecca Skogsgårdh Medlem i Lunds Socialdemokratiska Studentklubb samt juridikstudent vid Lunds Universitet
Vad tycker du?
Dela gärna artikeln om du håller med. Om du inte håller med, skicka in en replik.
Skriv en replik och skicka in den till oss.