Politiskt engagemang är ingen lek – det är vår plikt

Jag förstår inte vad det är som ska vara “kul” med barnfattigdom, krigsbrott i Gaza, utförsäkrade cancerpatienter, hemlöshet, mäns våld mot kvinnor och bostadskriser. Partipolitik är jobbigt just för att det ska vara jobbigt, skriver Chadi Toprak, ordförande för SSU Värmland.

Min barndom var inget särskilt. Mitt politiska intresse under dessa år likaså. Min pappa brukade skälla på teven när nyheterna visades. Jag stod på ett hörn och funderade på vad allt egentligen betydde. Min fars politiska engagemang var däremot något alldeles extra.

Min far växte upp under turbulenta tider i södra Turkiet. Statskupperna var frekventa och den politiska splittringen var utbredd. Dödligt våld utspelade sig på gator och torg. Etnisk sekterism bredde ut sig och fascismen vann allt mer mark. Som ung student anslöt han sig till olika gerillagrupper i hopp om ett jämlikare samhälle. Han bar sitt och andras liv med geväret i sina händer. Till slut blev pressen och dödandet för överväldigande. Han bestämde sig för att fly över gränsen till Syrien i en liten fiskebåt. Väl framme möttes han av en statlig tjänsteman som erbjöd honom en fristad. En tjänsteman som skulle komma att bli hans svärfar, vars dotter blev min mor.

När jag jämför SSU-medlemmars inställning till politiskt engagemang med min far och hans partisaner är kontrasten skrattretande. Förstå mig rätt, jag är glad att folk är politiskt engagerade oavsett anledning. Men det är problematiskt att många tar så lätt på det stora ansvar ett engagemang innebär. Jag pratar om de som lämnar rörelsen när saker blir jobbiga och finner lönsamhet på andra håll. De som säger sig längta tills att deras engagemang är slut, att det inte längre är “kul” och att de vill fokusera mer på “andra saker”. Är politik verkligen en sådan småsak?

Jag har svårt för att förstå vad exakt det är som ska vara “kul” med barnfattigdom, krigsbrott i Gaza, utförsäkrade cancerpatienter, hemlöshet, mäns våld mot kvinnor och bostadskriser. Hur kan man längta efter att sluta bry sig om dessa frågor? Vad kan det finnas som tar så mycket tid att man inte hinner bidra till en förändring?

En gång i tiden var det normen att ha en åsikt, att engagera sig för sin sak och bry sig om något större än sig själv. Idag betraktas det som en “hobby”. I Belarus, Ryssland, Palestina, Syrien, Kina och många fler platser i världen offrar folk sina liv för friheten att organisera sig politiskt. I arbetarrörelsens begynnelse samlades vi i hemlighet i skogar och torp för att organisera oss i trygghet.

Partipolitik är jobbigt just för att det ska vara jobbigt. Det är en kamp mellan motstridiga ideal och värderingar. En kamp mellan dånande samhällskrafter som på ett ögonblick kan vända våra liv upp och ner. Vi skyller ofta samhällsproblem på överordnade strukturer. Men i slutet av dagen finns strukturer bara så länge människor låter dem finnas. Det håller därför inte att alltid peka på något större som problemet. Ibland måste vi vända blicken inåt och själva vara de vi vill att andra ska vara.

Som liten blev jag ständigt uppläxad av min far om att jag har en plikt gentemot mitt samhälle. Att använda den fritid och frihet jag har till att ge tillbaka till de som gett så mycket till mig. Därför vill jag uppmana vårt förbund till att börja omvärdera sina idéer om politiskt engagemang. Vi ska inte längre stå på skolor och be folk gå med för “nöjets” skull eller vara “stödmedlemmar”. Vi ska kräva plikt och upplysning. SSU måste bli en källa till moraliska insikter och ett redskap för att uppfylla varje individs plikt gentemot samhället. Vad är det värt att sjunga “Bella Ciao” om man inte förstår vad orden innebär?

Dina känslor om vad som är kul, dina intressen och din karriär kommer i slutet av dagen inte att betyda ett dugg. Det enda som betyder något är människorna vars liv du gjorde lite bättre. Dina åsikter är inte värda något om du själv inte har moralen och modet att efterleva dem.

När mina föräldrar flyttade till Sverige från Syrien var Olof Palme deras stora politiska idol. En statsman av rang som outtröttligt kämpade för varje individs frihet. Det var därför självklart att de skulle engagera sig i rörelsen. Människor världen över är villiga att offra sina liv för demokratin. För dig att gå på ett sent medlemsmöte är därför inte “för jobbigt”. Du har ingen jävla ursäkt.

Fråga därför inte vad samhället kan göra för dig. Fråga istället vad du kan göra för samhället.

Chadi Toprak, ordförande för SSU Värmland