S behöver en Jonas

När min liberala, mittenorienterade pappa övervägde att kryssa en av vänsterns centralgestalter, visar det vilken förmåga att ena och vara jordnära denna politiker har. S behöver en Jonas, skriver Gabriel Nylander, socialdemokratisk aktivist.

Han är på alla vis en karriärpolitiker, men har en unik närhet och folklighet. Samtidigt ifrågasätter han populismens solskenshistorier. Han är den som en gång i tiden fick mig att sitta i små lokaler på södermalm, snacka Marx och dricka Cuba Cola. Och när min liberala, mittenorienterade pappa övervägde att kryssa en av vänsterns stora centralgestalter, visar det vilken förmåga att ena och vara jordnära denna politiker har.

På sätt och vis är Jonas Sjöstedt, tillsammans med Palme och Erlander, den som ledde mig till den progressiva socialdemokratin när vår partiledning inte vågade ta steget. Jag menar att vi ännu inte gjort det. Kanske kommer vi aldrig att göra det? Eller så sker det imorgon. Det går i alla fall inte att förneka Jonas Sjöstedts bidrag till att försöka rädda det socialdemokratiska partiet ur sitt ”januariavtalssyndrom”. Jag är övertygad om att Jonas är en sann socialdemokrat – i fel politisk era. På 70-talet skulle han ha passat in som en myra i Palmes stack.

Jonas influerade min syn på energifrågor. Jonas influerade min syn på välfärdsfrågor. Och kanske påverkade han min syn på ett område mer än något annat: EU. Jonas för en progressiv och saklig EU-kritik, som grundar sig i en hänsyn till människorätten och jämlikheten. Detta samtidigt med att nationalistiska högerpartier försöker äga EU-motståndet. Det är minst sagt inspirerande. Det finns en unik sentimental och känsloväckande karaktär hos den före detta partiledaren. När jag kollar på hans äldre debatter är det slående hur han förmår att göra vilken fråga som helst viktig och intressant.

Jonas Sjöstedt står upp för sina värderingar, och det måste vi socialdemokrater också göra. När kampandan och den ideologiska ryggraden är borta triumferar den karriäristiska, entreprenör-liknande politikleken. En del partister kanske tror att ryggraden inte spelar roll. Men den genomsnittlige väljaren märker av den. Det ser vi inte minst när Jonas berättar om den tacksamhet han får, även från höger, eftersom han stolt presenterar sin ideologiska hemvist och vågar stå för den – till och med när hegemonin rör sig åt andra håll.

Jonas Sjöstedts mod, verkliga empati och ryggrad väcker djupa känslor hos många svenskar. Jag kommer aldrig att glömma när jag, med fallande tårar, såg hans avtackning och sista tal som inrikespolitiker. Jag saknar att känna sådana känslor, och jag är övertygad om att socialdemokratin kan hitta sin egen Sjöstedt, om vi ännu en gång står rakryggade och starka.

Gabriel Nylander, socialdemokratisk aktivist