Jag var med i en kommunistisk sekt

Jag försvarade kommunistiska staters brott mot mänskligheten och svartmålade den svenska arbetarrörelsens vinster som klassförräderi. Politiska sekter omvandlar potentiella framtida politiker till skrattretande "revolutionärer", skriver Nils Backman, medlem i SSU Umeå och USHF.

När jag började se Karl Marx peka på mig och fråga “är du kommunist” över hela staden, var det enda jag kunde få ur mig en suck och ett "jaha, då har vi ännu ett kommunistiskt parti”. Jag kunde aldrig ana vad jag skulle läsa om dem något år senare.

Dagens ETC:s granskning Länk till annan webbplats. av “Revolutionära Kommunistiska Partiet” RKP förra året får mig att ångra att jag inte slet ned de där affischerna så fort jag såg dem. Att en organisation som öppet och stolt talar om hur de främst organiserar unga personer också kan försvara en dömd sexualförbrytare efter att en ung tjej blivit våldtagen av honom är förkastligt. Jag säger samma sak som ETC:s intervjupersoner – RKP är en farlig sekt som unga måste varnas om. Jag tycker dock att vi gör ett misstag ifall vi enbart varnar för dem, och inte för politiska sekter överlag.

De flesta sekter på vänsterkanten döljer kanske inte våldtäkter eller manipulerar sina medlemmar till att ge dem pengar. Däremot gör de just det som Svenska Ordboken beskriver som karaktäristiskt för sekter: de sätter sina medlemmar i en sluten grupp som särskiljer sig från omvärlden. Inte genom att likt religiösa sekter skicka dem till ett eget litet samhälle, utan genom att skicka dem till en särskild politisk värld som skiljer sig från omvärldens verklighet. En värld där empirism byts ut mot teoretiska begrepp och där varje klistermärke på en stolpe förvandlas till steg i den proletära revolutionen.

Politiska sekter omvandlar vad som kunde ha blivit en framtida kampvillig kommunalpolitiker, eller till och med en framtida riksdagsledamot, till en ofarlig och skrattretande "revolutionär" som aldrig kommer att uppnå något av större vikt.

Jag var under en tid själv organiserad i Kommunistiska Partiets ungdomsförbund “Revolutionär Kommunistisk Ungdom”, RKU. Jag var med och agerade publik då förbundskamrater höll låda med egoboostande tal inför tomma torg. Jag läste om vikten av revolution för arbetarklassens frigörelse. Jag försvarade tidigare och nuvarande kommunistiska staters brott mot mänskligheten och diktatoriska ageranden, och svartmålade den svenska arbetarrörelsens vinster som "klassförrädiska kompromisser”.

Jag levde tillsammans med andra likasinnade – styrelsen uppmanade oss till att hålla våra meningskiljelser osynliga för allmänheten – i en drömvärld där vi genom våra “revolutionära handlingar” byggde ett starkt parti som skulle leda arbetarklassen mot en våldsam revolution. Och senare socialism. Vi kände oss som en elitgrupp som såg igenom systemets lögner. Det var trevligt, jag kände mig speciell, och de flesta medlemmar var bra människor som jag än idag ser som mina vänner. Alla som inte var med oss var antingen klassförrädare, opportunister, revisionister, socialfascister eller kanske allt på samma gång. Hela världen var emot oss och det kändes underbart.

Men tiden gick och under valet 2022 såg jag hur folk i min egen ålder pratade och lärde sig om riktig politik, inte bara om två hundra år gamla teoretiska begrepp. Då gick jag från att känna mig som en proletär förkämpe till att känna mig mer som en stereotyp domedagsgalning som står på torget med sin klocka och skylt. Jag började se över vad jag hade gjort och sagt, och ställde mig en fråga jag inte hade ställt tidigare: “Är jag med för att jag verkligen tror på det, eller är jag med för att det känns bra?”

Bara några månader senare lämnade jag RKU. Avhoppet var administrativt smidigt. Psykologiskt var det mindre smidigt. Samma dag som jag hoppade av kontaktade en styrelsemedlem från Stockholmsavdelningen mig för att förklara att jag var en svikare. Jag spammades med memes om hur jag hade övergivit arbetarklassen, och genom en vän kunde jag se en annan styrelsemedlem prata om att jag var ett exempel på när folk inte fått “liberalismen bankad ur sina skallar" och hade "sipprat tillbaka till den bruna sörja som de kom ifrån”.

Jag vill förtydliga att min upplevelse är en av de mildare. En annan avhoppare blev våldshotad av en aktiv medlem som också sa att avhopparen förtjänade sin livshotande sjukdom för att hen hoppat av. Och min upplevelse kan absolut inte mätas med vad offren för RKP genomled.

Jag vill dela med mig av min berättelse för att ge diskussionen om kommunistiska sekter ett bredare perspektiv. Jag vill inte att någon ung ska utsättas för de övergrepp tjejerna i RKP utsattes för, och jag vill inte att fler unga politiska eldsjälar ska slänga bort år av sitt liv på att jaga en dröm.

Så låt inte fler eldsjälar falla för revolutionsromantiken. Låt oss istället finnas där för dem. Låt dem inte luras till att blint jaga drömmen – visa dem vägen till att förverkliga den.

Nils Backman, medlem i SSU Umeå och USHF