Varför välja Duterte före Danmark, Johan Pehrson?

På andra sidan sundet möter du raka motsatsen till Sverige: småbarnsföräldrar som super före lunch, skollärare som röker hasch och (hör och häpna) studenter som bedriver aktioner utan att trakasseras – varken av lärosäten, politiker eller myndigheter, skriver Arian Twana, SSU:s talesperson för utbildning och forskning.

"Barack Obama är en horunge". Så uttryckte sig Filippinernas förre president Rodrigo Duterte. Sedan satte han in kravallpoliser mot den akademiska friheten. Varför står vår utbildningsminister Johan Pehrson närmare Duterte, än han gör vårt grannland Danmark?

Svetten rinner. Solen steker i ansiktet. Ett hav av studenter. Det är september 2024 och jag går längs den absurt långa huvudgatan på University of the Philippines Dilimans campus i Manilla. Min vän från Manilla berättar om stadens historia av studentprotester.

I Filippinerna finns ingen demonstrationsfrihet, men universiteten var förr en frizon för de som ville protestera mot orättvisor. Särställningen utnyttjades flitigt av studentrörelsen.

Sedan, berättar vännen, satte president Duterte stopp för studenternas rätt att demonstrera. Jag föreställer mig smaken av kallsvett i luften och ljudet av panikslagna studenter när kravallpolis och militär anländer till samma gata jag nu promenerar på, för att våldsamt avbryta en fredlig studentdemonstration.

När jag ser hur den svenska staten behandlar studenter på svenska universitet som protesterar mot folkmordet i Gaza så tänker jag tillbaka på den dagen i Manila. Studenter har i alla tider använt protester som ett sätt att utmana makten och kräva politisk förändring på sina lärosäten. Det gör mig mörkrädd när listan över stater som griper in mot det inte bara innehåller diktaturer som Filippinerna, men även Sverige.

Åker du över sundet möter du raka motsatsen till Sverige: småbarnsföräldrar som super före lunch, skollärare som röker hasch och (hör och häpna) studenter som bedriver aktioner utan att trakasseras – varken av lärosäten, politiker eller myndigheter.

Mats Persson (L), idag arbetsmarknads- och integrationsminister, tyckte att tältande studenter som vill markera mot mördandet av barn “har passerat en gräns”. Polisen i Stockholm släppte sina hundar lösa när studenter på KTH demonstrerade mot Ebba Buschs (KD) besök på deras universitet och i Lund slet polisen bort pro-palestinska demonstranter i Lundagård och avlägsnade dem som tältat där i protest mot Israels folkmord på palestinier.

Svenska myndigheter har hanterat studentprotesterna med en kombination av polisiära ingripanden och politiska fördömanden. Polisen har vid upprepade tillfällen avhyst demonstranter, använt våld och gjort gripanden, ofta med hänvisning till ordningsstörningar.

Universitet har i vissa fall samarbetat med polisen för att få bort tältläger och aktioner, medan regeringsföreträdare har avfärdat protesterna som oacceptabla. Samtidigt har det funnits en tydlig ovilja från makthavare att erkänna protesterna som en del av den akademiska traditionen av politiskt engagemang, vilket speglas i det hårdföra bemötandet.

I vårt grannland Danmark råder en helt annan inställning till studentprotester än i Sverige. Istället för att mötas av polisvåld och avhysningar har studentaktivisterna vid Köpenhamns universitet fått en öppen kanal till universitetets ledning.

De danska studenterna har fritt kunnat upprätta tältläger, bojkotta undervisning och framföra sina krav utan att mötas av tvångsåtgärder. Till och med rektorn har gått med på att hålla riktiga förhandlingar om deras krav, något som skulle vara otänkbart på svenska lärosäten i dagens klimat. Trots kritik från vissa håll har proteströrelsen kunnat verka utan rädsla för ingripanden.

Ölen och haschet kan danskarna gott få behålla. Men vad gäller klimatet för studentprotester kan jag inte låta bli att vara avundsjuk – varför kan vi inte ha det så här hemma?

Arian Twana, SSU:s talesperson för utbildning och forskning