När 16-åriga jag valde SD svek de vuxna mig

Om jag kunde möta mitt sextonåriga jag så skulle jag säga till honom att han har fel om praktiskt taget allt. Men jag skulle inte slänga hans SD-flaggor. Genom att kväva ungas politiska glöd riskerar vi att radikalisera dem, skriver Nils Backman, medlem i SSU Umeå.

Många unga är politiskt intresserade, men få är partipolitiskt engagerade. Och för första gången sedan 2002 minskar valdeltagandet bland unga, visar en MUCF-rapport. En ung persons glöd är något heligt och värdefullt. Vi ska inte kväva den bara för att den börjar brinna på fel ställe. För oavsett i vilket parti glöden börjar så är en ung person som frivilligt väljer att delta i vårt demokratiska system värd lika mycket som tio fåtöljaktivister.

Jag minns tydligt min första politiska aktion. Året är 2018. Sextonåriga jag står mitt i ett hav av flaggor. Vissa svenska, andra fyllda med blåsippor. Jag är en av de många som kommit för att se Jimmie Åkessons tal i Umeå inför valet 2018. Exakt vad Åkesson säger den dagen minns jag inte idag. Men jag minns hurraropen, flaggorna och att jag mår fantastiskt. Jag är delaktig. I en riktig politisk aktion.

Som många andra killar från min generation blev jag politiskt medveten under mitten av 2010-talet. Politik var en tydlig vi och dom-konflikt, där de enda frågorna som tycktes spela någon roll var invandring, feminism och “politisk korrekthet”.

Vi såg oss som korsriddare. Nedvärderande skällsord var våra svärd, datorstolarna våra ståtliga hästar och anonymiteten våra hjälmar. Det här korståget var min introduktion till politiken – men jag visste att det bara existerade i våra huvuden. Jag törstade efter något verkligt.

Och något verkligt är just vad jag finner den där dagen 2018. När allt är över går jag hem med två flaggor, en broschyr med Sverigedemokraternas politiska A-Ö och en QR-kod för medlemskap.

Glad och stolt över att äntligen ha lämnat korståget och tagit mitt första steg in i den verkliga politiken visar jag upp troféerna för mina föräldrar och berättar om vad jag upplevt. Samtalet blir kort. Flaggorna, papperna och min politiska glöd slängs på mina föräldrars order ned i soporna. Besegrad går jag upp till mitt rum och gråter ned i min kudde.

Idag är jag stolt och självsäker Socialdemokrat. Jag förstår mina föräldrars agerande – jag hade nog inte gjort annorlunda ifall jag var i deras skor. De kände mycket väl till korståget jag var delaktig i, och Sverigedemokraternas rötter. De var rädda och ville bara skydda mig. Men de misslyckades.

Istället för att ta mitt första steg in i den verkliga politiska världen, skulle jag komma att stanna ett antal år till bland korsriddarna. Där fortsatte kampen tills jag lyckades ta mig själv ut efter en lång och smärtsam process.

Om jag kunde resa tillbaka till den där dagen och möta mitt sextonåriga jag så skulle jag utan tvivel säga till honom att han har fel om praktiskt taget allt. Men jag skulle aldrig be honom att slänga flaggorna och SD-papperna. Sextonåriga jag var en ung kille som trodde på politiken. Jag hade en vilja att lära mig, att delta. Jag hade en glöd.

Ungas politiska vilja kommer inte på beställning. Så kväv inte glöden när den väl uppstår, utan ta istället emot den och hjälp den att växa. Bara så kan den en dag lysa upp en bättre morgondag.

Nils Backman, medlem i SSU Umeå