Rika barn leka bäst – det är livsfarligt

På 20 år har det blivit dubbelt så dyrt för barn att idrotta. Samtidigt skär kulturskolor landet över ned. Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige, skriver Ali Reza Yakhdani, SSU:s talesperson för kultur- och idrottspolitik.

Klockan är nio. Det är söndag och jag ska spela match i Lund. Jag tar fram bandyklubban från garderoben och minns hur mamma kämpade för att ha råd med den. Hur stort det kändes när jag fick den i present. Magen pirrar. Bandymatcherna är alltid veckans höjdpunkter. Det finns inget bättre i hela världen än att få tävla mot lag från andra städer.

En bil tutar utanför. Det är min bandytränare Anders som kommit för att hämta mig. Hela min familj delar på ett busskort, så när jag ska spela match får jag skjuts av honom.

År 2002 var jag tio år och tränade innebandy varje vecka. När min klubba en gång gick sönder hade mina föräldrar inte råd att köpa en ny. I stället fick jag låna lagkamraters gamla bandyklubbor eller använda föreningens reservklubba. Många barn har inte ens den möjligheten.

Fritidsaktiviteter borde vara en rättighet. Istället blir de i allt högre utsträckning en lyxvara. Föräldrar kämpar för att ha råd. Barn tvingas sluta när avgifter och kostnader för resor och utrustning ökar. Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Den socialdemokratiska arbetsgrupp jag leder tar fram en vision för hur Malmö ska se ut om 20 år. Vi fokuserar särskilt på barn och ungas uppväxtvillkor, och som en del av arbetet besökte vi nyligen en ideell förening i Malmö. Jag ställde de 20 barnen frågan: "hur många här går på någon organiserad idrotts- eller kulturaktivitet?". Endast en räckte upp handen. Så höga har trösklarna för att delta i idrott och kultur blivit.

Idrott bidrar till gemenskap och bättre hälsa. Och så har den potential att bryta ekonomisk utsatthet och segregation. Hjälpa barn att utvecklas, få förebilder och känna sig delaktiga. Men när trösklarna höjs blir det de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Det är en farlig utveckling.

Ett liknande stålbad pågår inom kulturverksamheten. Kulturskolorna där barn får utforska sin kreativitet tvingas skära ned i kommuner landet över. Färre resurser innebär färre möjligheter för barn att spela instrument, dansa eller delta i teater.

Regeringens fritidskort är ett steg i rätt riktning, men det är långt ifrån tillräckligt. Kortet riktar sig bara till barn upp till 16 år, trots att FN:s barnkonvention tydligt slår fast att alla under 18 år är barn. Dessutom riskerar förslaget att skapa mer administration för föreningarna, vilket gör det svårare för dem att fokusera på sitt kärnuppdrag: att ge barn en trygg och aktiv fritid.

Om politiken ska säkerställa att alla barn får möjlighet att idrotta och delta i kulturaktiviteter så måste stödet vara större och mer träffsäkert än fritidskortet. Nya barn hamnar i utanförskap varje dag, men i stället för att vända utvecklingen bränner regeringen statsbudgeten på skattesänkningar för de rika.

Politiken måste se idrotten som del i ett större samhällsbygge. För många unga är det inte bara en fritidsaktivitet, utan en väg bort från utanförskap och kriminalitet. En jämlik idrottsrörelse skulle stärka integrationen och ge barn från utsatta områden en chans att utvecklas på lika villkor.

Det är dags för långsiktiga satsningar på föreningslivet. Anslagen måste fördelas rättvist och infrastrukturen stärkas. Det handlar inte bara om att hålla avgifterna nere, utan också om att skapa bättre möjligheter för barn i resurssvaga områden som idag har svårare att ta plats inom idrotten. Regeringen måste sluta blunda för verkligheten och ta sitt ansvar.

Som socialdemokrat kommer jag alltid att kämpa för att alla barn ska ha en aktiv fritid, oavsett föräldrarnas plånbok. Barns framtid får aldrig reduceras till ännu en budgetpost man kan skära i.

Jag kunde få skjuts av min tränare och låna en bandyklubba av föreningen. Alla barn är inte lika lyckligt lottade.

Ali Reza Yakhdani, SSU:s talesperson för kultur- och idrottspolitik.