En ensam hand kan inte klappa händer

Vi får inte låta rika företagare och kapitalister vända oss mot varandra. Vi måste fortsätta kämpa för vår gemensamma sak, skriver Jubran Khwies, medlem i SSU Västerås.

Idag lever vi som bor i Sverige med rättigheter och bekvämligheter som vi ofta tar för givet. Vi kan drömma stort, utvecklas och skapa en framtid för oss själva. Men hur kom vi hit? Vad kan vi göra för att utvecklingen inte ska börja gå baklänges?

Det vi idag ser som självklarheter har människor före oss fått kämpa för. Arbetarrörelsen har stridit för rättvisa arbetsvillkor, kollektivavtal och löner som går att leva på. Rättigheter som betald semester, åtta timmars arbetsdag och ersättning för övertid. Det har kostat blod, svett och tårar.

Det gäller också skolan. Idag har elever i Sverige goda möjligheter att påverka sin skolgång och göra sina röster hörda. Men det har inte alltid varit självklart. Den här möjligheten är resultatet av en stark elevrörelse som växte fram i början av 1900-talet. Genom skapandet av elevråd och elevkårer kämpade unga för att få inflytande. De lade grunden till det medbestämmande vi ser i skolorna idag.

Det svenska föreningslivet har i många år garanterat unga som gamla en meningsfull fritid. Det har bidragit till gemenskap, inkludering och ett tryggare samhälle. Men inte heller vår föreningskultur är en garanti, utan finns tack vare eldsjälar som tillsammans med arbetarrörelsen främjat och subventionerat idrott samt kultur.

Ett sista men minst lika viktigt exempel på något vi ofta tar för givet är kvinnors rättigheter. Även om det fortfarande finns steg kvar att ta, har Sverige kommit långt i sin strävan efter demokrati och jämställdhet. Det är resultatet av den feministiska rörelsens ihärdiga kamp.

Sedan kvinnor fick tillträde till universiteten år 1873 har rörelsen fortsatt att driva utvecklingen framåt, med viktiga framsteg som kvinnlig rösträtt 1921, rätten till fri abort 1975 och en allt mer jämställd arbetsmarknad. Varje seger är frukten av målmedvetet engagemang och en stark tro på allas lika värde.

Det som nämnts ovan är inte bara resultatet av generationers kamp och engagemang. Det är bevis på vilken styrka ett enat folk bär på. De framsteg vi gjort fram till idag uppfattas ofta som självklara rättigheter, men det är viktigt att vi inte glömmer hur sköra de egentligen är.

Historien har visat att rättigheter, som generationer har kämpat för att uppnå, snabbt kan gå förlorade om vi slutar vara vaksamma. Just nu ser vi tendenser till detta i Sverige. Sedan Tidöregeringens tillträde har en sådan utveckling påbörjats – frågan är mer aktuell idag än någonsin.

Förr var förutsättningarna helt annorlunda. Föreningarna som drev kampen för våra rättigheter hade ett starkt stöd i ryggen, både ekonomiskt och socialt. Medlemsavgifterna var ofta symboliska, vilket gjorde det möjligt för fler att engagera sig. Idag är det raka motsatsen. Många föreningar kämpar för sin överlevnad, kostnaderna har ökat samtidigt som det blivit svårare att nå ut.

Som tur ligger hoppet i oss – i vårt engagemang och i vår medvetenhet. I vår vilja att samarbeta och organisera oss som ett folk och en gemensam rörelse. I stället för att låta rika företagare och kapitalister vända oss mot varandra måste vi fortsätta kämpa för vår gemensamma sak.

Klyftorna ökar i samhället. Det råder brist på sysselsättning, särskilt för unga. Den moderna arbetsmarknaden hotar de arbetsvillkor arbetarrörelsen stridit för. När det är svårt att sätta mat på bordet står dessvärre föreningslivet sällan högst på prioriteringslistan.

En ensam hand kan inte klappa händer, men flera händer kan applådera så att det ekar över hela världen. Därför är vår organisering ett hot mot kapitalistiska makthavare. Tillsammans är vi starka – organisera er!

Jurban Khwies, medlem i SSU Västerås