Det är dags för influencers att ta av sig offerkoftan!

Den tidigare generationens “PRO-ANA”-kultur, ersätts med hashtaggen: “Skinnytok” och influencerna tycker synd om sig själva för att friskriva sig ansvar. Det skriver Amira Azami Idrissi, f.d. biträdande redaktör för SSU Stockholms Läns Mittpunkt.

Biträdande kulturchef Essy Klingberg (SVD) lade pricket över i:et när hon i en videokrönika på TikTok sade: “Jag tycker att det har funnits en tendens i influencerkretser att använda sitt eget lidande för att friskriva sig ansvar”.

Hon talar såklart om några av dem, och deras distans till dagens kroppsideal som tycks ha fått någon form av recession till 2000-talets “Heroin Chic”-ideal där dieten mestadels bestod av cigaretter, lågkaloriesprit, och kokain.

Personligen berör detta ämne mig djupt. Jag blev diagnostiserad med anorexia vid tretton års ålder i en tid där det var vanligt med onlinekulturer som uppmanade varandra till ätstörda vanor (s.k pro-ana-plattformar). Fastän jag idag är helt fri från min sjukdom, har jag fortfarande svårt för innehåll som berör kroppslig skönhet utan en tydlig markör att reklamen inte är verklighetstrogen.

Extra svårt blir det när vissa influencers främjar en livsstil genom posering av bilder där man exempelvis tydligt ser skelettet av ryggrad och revben. I värsta fall signalerar det budskapet “Titta hur mager jag är, följ mina bantningsknep så blir även du det!”.

Vi har lämnat epoken där Kardashian-familjen lät kurvigare figurer, BBL-ingrepp, och timglaset bli kvinnors nya osäkerhet, och “must haves”. Istället är det #skinnytok, Ozempic och kalorideficit som kulminerar, igen.

Därför var det verkligen på tiden att den samhällskritiska dokumentären “Smalast vinner” publicerades. Den magra elefanten i rummet fick äntligen uppmärksamhet! Dokumentären hade ett särskilt fokus på influencers, och deras syn på det retrospektiva problemet – att unga människors kroppsideal såklart härstammar från sociala medier!

Vad som blev intresseväckande för mig var hur några av influencerna under och efter dokumentärens premiär hade ett väldigt egocentriskt perspektiv på det hela. De talade mestadels om hur det hade påverkat dem som privata individer och hur jobbigt det var att behöva anamma det ansvaret. Jag anar att de inte såg dokumentären som en plattform för samhällskritik med en chans för dialog. Istället valde de att prata om vilket i-landsproblem ämnet är för dem.

“Jag, jag, jag” och att det “är så synd om dem” får mig att tycka att de lite missade poängen med varför “Smalast vinner” ens publicerades. Poängen med dokumentären är inte att peka ut individuella influencers som de onda, utan att identifiera den nya versionen av “Pro-ana” som råder på diverse plattformar och problematisera det.

Den gemensamma nämnaren som hittades i dokumentären var att influencers tenderar att marknadsföra produkter, trender och livsvanor som främjar osundare matvanor.

Självklart har inte influencers något fastställande krav på hur tittaren väljer att ta in deras innehåll. Ätstörningar är och kommer säkert att förbli ett känsligt ämne så länge företag och marknaden styr individens kroppsinställning.

Men när Lisa Worge blev tillfrågad på SVT över hennes ansvarstagande som influencer, och hon valde att dedikera tiden till att tycka att hennes integritet förstörs av denna diskussion. Då anser jag att det är dags att sätta mer ansvar på de individer vars arbetsuppgift är att marknadsföra sin livsstil och hälsa – eller hur man låter sina följare “STAY ICONIC”.

Influencers, det är ju också NI som styr skönhetsidealen!

Amira Azami Idrissi, f.d. biträdande redaktör för SSU Stockholms Läns Mittpunkt