LEDARE: Gazas barn dör utan Svenskt bistånd

Gaza är inte längre bara en plats – det är ett vittnesmål om en humanitär katastrof. Vi står vid en moralisk gräns. Vi kan välja att se – eller välja att blunda.

Världens tv-kameror går sakta genom ruinerna av en krossad barndom. Där sanden en gång bar doften av grillad majs och skratt från fotbollsspelande barn, ligger nu kroppar svepta i blod och damm. Gaza är inte längre bara en plats – det är ett vittnesmål om en humanitär katastrof. Det som sker där, sker inför öppen ridå, med hela världens blickar på sig samtidigt som ingen agerar. Medan solen går upp över Medelhavet växer högarna av små skor som aldrig mer kommer att användas.

Vi talar om ett krig – men i verkligheten handlar det om ett tillstånd så brutalt att det suddar ut gränsen mellan liv och död. Över 53 000 människor har dödats i Gaza sedan den senaste offensiven inleddes i oktober 2023. Hundratals barn om dagen. Tusentals kvinnor, äldre, oskyldiga. Samtidigt svälter människor ihjäl när Israel medvetet stryper tillgången till nödhjälp. Detta är inte ett normalt krig. Det är en systematisk förstörelse, en kollektiv bestraffning av ett folk och en kultur. Och den är folkrättsvidrig in i sin kärna.

Men medan världens blickar riktats mot de västra områdena av det som en gång var Palestina så är situationen katastrofal överallt. På Västbanken, där bomber inte faller lika tungt, utspelar sig en annan form av övergrepp – en vidrig ockupation som tystar röster, kväver liv och kriminaliserar existens. Över 10 000 palestinier hålls som politiska fångar i israeliska fängelser. Mer än en tredjedel av dem utan rättegång, åtal eller ens vetskap om anklagelserna mot dem. "Administrativt frihetsberövande", kallar man det. Vi måste kalla det för vad det är: ett övergrepp på folks frihet.

Det stannar inte där. Det israeliska rättssystemet bryr sig inte om brottets natur, där är det bara etnicitet som spelar roll; Israeler döms i civila domstolar, palestinier i militära. Militära domare, militära åklagare, militära lagar. Rättegångar på hebreiska – utan tolk. Dokument på ett språk de anklagade inte förstår. Allt detta i strid med Genèvekonventionens fjärde tillägg, som förbjuder deportationer av ockuperade folk.

Israeliska militärlagar bygger på ett antal direktiv, ett av de är direktiv 101, infört 1967 som förbjuder palestinier att samlas i grupper större än tio utan tillstånd från den israeliska militären. Att bära en flagga, en symbol, att tala. Allt kan ge fängelse. Direktiv 1651 gör det möjligt att dömas till livstid för att ha stört "den allmänna ordningen" – en vag formulering som i praktiken kriminaliserar varje form av protest.

Vi talar alltså om ett system präglat av kontroll, bestraffning och tystande. Ett modernt appartheid, där rättvisa inte är en rättighet, utan ett privilegium – reserverat för medborgarna med rätt etnicitet.

Samtidigt står Sveriges regering handlingsförlamad. Eller nej – inte ens handlingsförlamad, utan aktivt passiv. Sverige är det enda landet i hela EU som tillsammans med USA ännu inte återupptagit biståndet till UNRWA – FN:s viktigaste organisation för hjälp till civila palestinier. Detta trots att Sidas egna experter uppmanat till att återuppta stödet. Trots att FN:s rapport bara kunde bekräfta misstankar om nio anställda av över 13 000. Trots att dessa personer redan avskedats eller dödats. Och trots att barn dör – varje dag – i brist på just den hjälpen UNRWA tillhandahåller.

Detta bistånd är inte en budgetpost bland andra. Det är ett livlina. Det är skillnaden mellan liv och död för ett helt folk. Att kalla det för politik är att urholka språket. Det är inte utrikespolitik – det är feghet, förklädd till diplomati. Det är ett val att ställa sig på fel sida av historien.

Och det är i detta vakuum som lögnerna frodas. När svenska politiker som Alice Teodorescu Måwe påstår att Israel är en demokratisk stat som bara "försvarar sig", då krävs det mod att säga emot. För ingen demokrati bygger sin säkerhet på lik av barn. Inga mänskliga rättigheter kan respekteras samtidigt som man svälter ut en hel befolkning. Inga argument håller när vi möter bilderna på brända lekplatser och nyfödda i massgravar.

Vi står vid en moralisk gräns. Vi kan välja att se – eller välja att blunda. Men att blunda är också ett val. Och varje dag vi gör det så dör fler barn. Ytterligare en framtid krossas. Ytterligare ett ögonblick släcks i mänsklighetens historia.

Ändå tycks vi inte förstå.

Vi förfasas – men vi agerar inte. Vi uttalar bekymmer – men vi vägrar bistå. Vi fördömer attacker – men kallar det endast för geopolitik. Det är inte tillräckligt. Det är inte mänskligt och det är inte värdigt att Sverige inte gör något.

Det är dags att stå upp. Inte med vapen, inte med hat – men med rätten, med modet och med viljan att inte längre vara tysta vittnen till ett utdraget utplånande.

Truls Forsman, Redaktör på Folkhemmet Opinion