Symbolpolitik räddar inga liv, var är de riktiga åtgärderna?

Tre år har gått sedan två lärare mördades på min gymnasieskola, ändå har ingenting förändrats, det pratas endast om symbolpolitik. Det skriver Leo Nilsson, fd. elev på Malmö Latinskola och kassör för SSU Trelleborg.

Den 21 mars 2022 var jag elev på Malmö latinskola. Det hade varit en helt vanlig skoldag. Själva dagen minns jag bara vagt, ärligt talat har jag nog förträngt stora delar av den. Jag tror att jag var på väg hem, kanske redan hemma, när jag fick höra att något hänt på skolan. Det kan ha varit min pappa som ringde.

Exakt hur jag fick veta spelar egentligen ingen roll, det viktiga var vad som hade hänt. Två lärare hade blivit mördade, precis utanför mitt skåp på tredje våningen i A-huset på min gymnasieskola.

Jag var inte där när det hände, och för det är jag tacksam. Men jag kan berätta om tiden efteråt. Sorgen som låg som en dimma över skolan. Lärare som grät i klassrummen. Präster och psykologer som kom för att stötta. Möten, minnesstunder och högar med blommor som vi passerade varje dag.

Jag minns hur det kändes att scrolla igenom sociala medier, gång på gång, och att till slut stå där, på platsen där det hände. Hur konstigt det kändes att återvända till korridoren där allt kändes så vanligt. Helt återställt men inte glömt.

Den 4 februari i år sjönk mitt hjärta när jag öppnade nyheterna. Jag blev arg och frustrerad. Tre år har gått, ändå har ingenting förändrats. Ingen politisk vilja, inga konkreta åtgärder. Det pratas om symbolpolitik, som att förbjuda AR-15-vapen, trots att det inte ens var det vapnet som användes i Örebro. Det är trams.

Det verkliga problemet är psykisk ohälsa. Och hur vi hanterar våldsbenägna män har man fortfarande inte tagit itu med. Riksdagspolitikerna från samtliga partier verkar handlingsförlamade.

Jag har tänkt många gånger på hur nära det var. Vad som hade hänt om jag hade stannat kvar lite längre, eller om jag stått vid mitt skåp just då. Men i dag är min största fråga: När händer det igen?

Till slut bytte jag gymnasium. Jag trivdes inte längre, och det fanns ett annat program jag hellre ville läsa. Stämningen på Latinskolan var inte densamma. Jag tog studenten 2024 och livet har gått vidare. Men för mig, och för många andra, kommer det alltid att finnas ett före och ett efter. Nyheterna slutade rapportera, allmänheten gick vidare. Men vi som var nära händelsernas centrum, glömmer inte.

Ansvarsfulla politiker ser problemen och vågar agera. Det är dags att sluta sopa verkligheten under mattan. Det är dags att ta ansvar.

Leo Nilsson, fd. elev på Malmö latinskola och kassör för SSU Trelleborg