När börjar vår klassresa på riktigt?

Klass är enkelt att tolka utifrån bilmärke och postnummer, men när det kommer till det sociala så lyder samhällets oskrivna regler mer än du tror. Det skriver Toleen Al Hasan, styrelseledamot i SSU Västmanland och SSU Västerås.

Från en bombad butik till bombade drömmar, så gick min far från hopplös till hopplös. Klassresan som tvärstannade abrupt, eller enligt mig – aldrig började. Det spelar inte längre någon roll vad andragenerationsbarnet tipsar pappa om, han är aldrig tillräcklig här.

Det är illa, ja du vet att det är illa när pappa berättar att hans största misstag var att falla för Sverigedrömmen. Demokrati, frihet och solidaritet – typiska beskrivningar av Sverige på 2000-talet. Men 20 år senare så tycks de orden ha förlorat sitt värde.

Klass är enkelt att tolka utifrån bilmärke och postnummer, men när det kommer till det sociala så lyder samhällets oskrivna regler mer än du tror, i det dolda. Klass handlade aldrig om pengar för min far. Det verkliga makten satt i människors blickar, språk samt i de möjligheter han aldrig fick tillgång till.

Jag är fortfarande barn, men inte vilket barn som helst. Jag är dotter till en mor som varje dag promenerade genom tårgas på väg till universitetet på Västbanken och till en far vars företagsdrömmar saboterades på ett dygn av den israeliska militären. Men när mina föräldrar tog sig tvärs över världen så var det inte till följd av deras rädsla för sina egna liv – det var för min och mina syskons framtid.

”Vi hade fyra alternativ att välja mellan: USA, Nya Zeeland, Kanada eller Sverige.” Men varför valde ni Sverige då? ”För att vi hörde att det var ett solidariskt land, ett land som välkomnade sådana som oss, ett land som gav alla lika chanser”. Vackert, ja vackert så länge det varade.

Det började uppe i norr, de levde på en tusenlapp om månaden. Mamma studerade medan hon var gravid och pappa försökte återuppta sin företagsdröm. ”Jag öppnade det första internetkaféet i Palestina, alla ville spela och plugga hos mig”, så brukade han prata om sitt förflutna med mig. Det som definierade klass där var det ekonomiska, som i många andra länder. Pappa tjänade gott om pengar på Västbanken, men det var inte lika lätt att etablera sig i detta kalla grå land.

Så småningom födde mamma barn efter barn och hennes examen ledde äntligen till jobb. Här kändes det värt det, det typiska Svenssonlivet började och bägge två köpte bil. Jag minns specifikt mammas röda Skoda, en bil som tog min mor från det ena samhällsskiktet till det andra, rent ekonomiskt. De hade ju allt: tvåvåningsradhus, bil och jobb – så vad saknades?

Jo det var en sak som saknades, något som jag aldrig märkt av förrän utvecklingssamtalen i skolan – pappas språk. Trots att han hade arbetat som tolk för nyinkomna, studerat svenska och uppfostrat oss på svenska så var han aldrig tillräckligt svensk för att få börja sin sociala klassresa.

Plötsligt gick civilsamhället från att vara empatiska till att bli dolda språkpoliser som fetmarkerade varenda felstavning, brytning och dialektkorsning som min far gjorde. Men man märker sällan av det. Man associerar inte språkbruk och sociala intryck med klass längre. Vi pratar ofta om rasism som en av klassfaktorerna men inte om hur den förkläs till ”språklig kvalitet” i stället för makt.

Det är obeskrivliga känslor som genomsyrar mig när jag försöker begripa hur den mest förståeliga mannen jag någonsin träffat i mitt liv blir dumförklarad och feltolkad av andra människor för att han inte kan uttala ord på samma sätt som andra.

Trots att jag är flytande i språket och aldrig har presterat dåligt på ett enda svenskaprov, känner jag mig så avlägsen när jag kollar in i min pappas ögon medan han säger det sista jag vill höra från honom. Att falla för Sverigedrömmen är som att tro på ”The American Dream.” Men kanske var felet inte att tro på en dröm – utan att tro att drömmen var till för oss.

Toleen Al Hasan, styrelseledamot i SSU Västmanland och SSU Västerås