LEDARE: Våldsutsatta kvinnor förtjänar trygghet, inte en marknad

När kvinnor vågar lämna våldsamma relationer borde samhället erbjuda trygghet, stöd och omsorg. Istället möts allt fler av stängda dörrar, samtidigt som kvinnor blivit kunder på en marknad för skyddade boenden.

Tänk er att varje dag leva i skräck, att aldrig veta om nästa kommentar, nästa blick eller nästa rörelse från din partner kommer att leda till en smäll, en kränkning eller värre. Att ständigt väga varje ord, att anpassa sig in i minsta detalj för att undvika att väcka ilska.

När du till slut samlar modet att lämna, efter månader, kanske år av psykisk och fysisk terror, möts du av beskedet att det inte finns någon plats för dig. Att de ideella kvinnojourerna har tvingats stänga ner och att det enda alternativet är ett vinstdrivet boende som ser dig som en kund, inte en människa i nöd. Är det så vi vill att vårt samhälle ska fungera? Ska skydd för våldsutsatta kvinnor vara en marknad där vinstintressen får styra vem som får hjälp och hur hjälpen ser ut?

Vi kan se i tidning efter tidning hur skyddade boenden tvingas stänga ner. Ett resultat av dålig politik eller dålig medmänsklighet? Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att samhället misslyckas med uppgiften att skydda utsatta kvinnor. Kvinnorna blir ett resultat av ett system som sviker dem när de behöver det som mest.

I Sverige har ideella kvinnojourer och skyddade boenden länge haft en avgörande roll i att ge de utsatta kvinnorna en fristad, trygghet och stöd att bygga upp sina liv igen. Dessa verksamheter har drivits av engagemang, erfarenhet och en ovärderlig omsorg om de kvinnor och barn som tvingas lämna sina hem på grund av vård.

Men idag hotas den samhällsviktiga verksamheten av en lagstiftning som kom 1:a april 2024. Lagen innebär att alla skyddade boenden behöver tillstånd för att bedriva sin verksamhet. Det låter som en rimlig reglering vid första anblick, men konsekvenserna är katastrofala. Ideella kvinnojourer och skyddade boenden har i årtionden byggt upp en ovärderlig kompetens och trygghet, men de har inte resurserna att leva upp till de nya kraven, särskilt när det gäller bemanning och ekonomiskt kompetens, eftersom de ofta drivs av donationer, bidrag och volontärer.

Istället är det vinstdrivande aktörer som gynnas, aktörer vars fokus inte ligger på kvinnors välmående, utan på lönsamhet. Det finns flera problem med vinstdrivande kvinnojourer. Delvis kan de ta två till tre gånger mer betalt än vad de ideella jourerna gör, vilket leder till att kommunerna inte har råd att erbjuda skyddat boende till alla som behöver det. Dels handlar problemet om innehållet. De fokuserar sig på förvaring snarare än behandling. En kvinna som har lämnat en våldsam relation ska inte låsas in, hon ska få hjälp att bygga upp sitt liv och bearbeta vad hon varit med om.

Tänk dig att äntligen ha tagit det avgörande steget att våga lämna rädslan, kontrollen och våldet bakom dig. Att ha överlevt, bara för att mötas av ett nytt svek: ett samhälle som inte står redo att ta emot dig. Där du inte längre ses som en människa i behov av skydd, utan som en kund på en marknad.

Det är där vi har hamnat.

När modet att lämna besvaras med stängda dörrar och prislappar på trygghet, då är det inte kvinnorna som brister, det är vi som samhälle. Våld får aldrig följas av likgiltighet. Det ska mötas av stöd, omsorg och en utsträckt hand.

Skyddet för våldsutsatta kvinnor måste vara ett självklart, solidariskt ansvar. Inte en affärside. Det kräver politiskt mod att rätta till det som blivit fel, men det måste göras. Innan ännu fler kvinnor står utan en trygg plats att vända sig till.

Alicia Gillberg, redaktör på Folkhemmet Opinion