LEDARE:Rädda svensk fotboll - innan den förlorar allt

Svensk fotboll är inte döende. Men den är trängd. Den hotas från flera håll: av marknadens klor, av elitism, av auktoritära krafter och av dåligt samarbete med rättsväsendet.

Svenskt idrottsliv håller på att förstöras – inte av motståndare på planen, utan av marknaden och repressiva krafter. Vi måste agera innan det är för sent. Majoriteten av alla unga har någon gång befunnit sig på en fotbollsplan. Det är där generationer har fått känna kraften i gemenskap, glädje och tillhörighet. Men den fotboll vi känner och älskar är i fara.

På den globala scenen har fotbollen blivit ett av geopolitikens främsta verktyg. Stater som begått fruktansvärda övergrepp använder sporten för att tvätta sin fasad. Detta fenomen, sportswashing, är ett sofistikerat men lömskt sätt att köpa kärlek – inte genom passion eller heder, utan med pengar och propaganda. Många av Europas största klubbar har reducerats till PR-maskiner för regimer där mänskliga rättigheter trampas ner.

Och vi ska inte tro att Sverige är skyddat. När Falsterbo Horse Show övervägde ett samarbete kopplat till Förenade Arabemiraten – ett land där homosexualitet kan straffas med döden och yttrandefriheten är starkt begränsad – stod vi farligt nära avgrunden. Det visar hur även våra mest traditionsrika evenemang riskerar att kompromissa bort sina värderingar för ekonomisk vinning.

Men hoten kommer inte bara uppifrån. De finns också i hur vi behandlar våra yngsta. Barnidrotten har blivit en marknad, en talangjakt, ett skyltfönster för framtida vinster snarare än en plats för glädje, lek och utveckling. I dag tillåts semiprofessionella akademilag möta vanliga breddföreningar i seriespel. Resultatet blir tvåsiffriga förluster, stukade självbilder och känslan av att inte höra hemma. Vad lär vi barnen då? Att fotboll bara är till för de redan utvalda. Det är inte utveckling. Det är förnedring.

Det är också på våra läktare som kampen om fotbollens själ förs. Där tvingas supportrar gång på gång försvara sin rätt att älska, drömma och leva för sitt lag. Den svenska supporterkulturen blomstrar som aldrig förr – med tifo, sång, passion och publikrekord. Men i stället för att hyllas möts den ofta av misstänksamhet. Polisen betraktar läktaren som en säkerhetsrisk snarare än en tillgång. Villkorstrappor och kollektiv bestraffning – allt detta slår blint och är ofta väldigt kontraproduktivt. Trygghet skapas inte genom våld och förbud, utan genom samarbete och dialog.

När polisen vänder ryggen åt supporterföreningar som i åratal arbetat med trygghet och ansvarstagande, då förlorar vi mer än säkerhet – vi förlorar förtroende. Och utan det, faller allt. Läktaren är inte perfekt, och problemen ska inte sopas under mattan. Men lösningen kommer aldrig vara att bekämpa passionen.

Svensk fotboll är inte döende. Men den är trängd. Den hotas från flera håll: av marknadens klor, av elitism, av auktoritära krafter och av dåligt samarbete med rättsväsendet. Ändå finns det fortfarande något att försvara. Vi har medlemskapen. Vi har ideella krafter. Vi har barn som spelar för att det är kul. Vi har läktare som vibrerar av liv och kärlek.

När FIFA och UEFA kapitulerar inför diktaturer, när idrottens värderingar säljs ut och gamla statsministrar agerar som nyttiga idioter åt förtryckare – då får vi inte vända bort blicken. Vi måste agera. För att rädda fotbollen. För att rädda föreningslivet. För att rädda något som är större än sporten i sig.

Truls Forsman, redaktör på Folkhemmet opinion