Landsbygdens idyll, men till vilket pris för oss unga?

Jag har behövt vänta i mörker och kyla med lågt batteri i mobilen i över två timmar på en buss, samtidigt som jag stressade över att jag inte skulle hinna plugga till mina prov, skriver Idde Lindberg, medlem i SSU Örebro län

Landsbygden är en avkoppling för många. Det är en undanflykt från vardagen och en paus från städernas högljudda brus. Att inte höra något annat än fågelkvitter och vindens sus är en väsentlig del av att vara människa. Våra hjärnor är programmerade för att vara i naturen.

Men för oss som bor på landsbygden döljs en annan verklighet. Vi ungdomar lever i en konstant osäkerhet - ett resultat av en misslyckad politik.

Som barn ägnade jag mig åt ett flertal fritidsaktiviteter. Jag hade inget gratis busskort, men även om jag hade haft det hade det inte spelat någon roll eftersom det inte fanns något omfattande utbud på bussar. Jag var därför beroende av skjuts från mina föräldrar. Min mamma jobbade deltid för att kunna ta hand om mig och ge mig ett bra liv med en betydelsefull fritid. En osäker inkomst och pension hade kunnat undvikits om det fanns tillgängliga kostnadsfria bussar.

Mitt liv försvårades ytterligare när jag började gymnasiet. Vid dagar då jag slutade sent fanns det knappt någon lämplig buss för mig hem, och inte kunde jag sluta en timme tidigare från skolan för att hinna till min enda trovärdiga buss. Jag var då tvungen att pendla till min mammas jobb för att åka hem med henne. Jag kom därför hem sent på eftermiddagen, och ibland till och med sent på kvällen. Min fritid var försvunnen och min psykiska hälsa var låg.

Ibland hände det att jag fick vänta i en småort i mörkret på nästa buss. På vintern var bussarna ofta sena, vilket resulterade i att jag missade min anslutningsbuss. I över två timmar var jag tvungen att vänta i mörker och kyla med lågt batteri i mobilen, samtidigt som jag stressade över att jag inte skulle hinna plugga till mina prov.

När jag gick i högstadiet hyllade mina klasskamrater Sverigedemokraterna, och jag är övertygad om att det är ett resultat av en övergiven landsbygd. Socialdemokratin har helt enkelt glömt bort oss.

Det går såklart att argumentera emot investeringar i landsbygden. Det främsta argumentet är att det inte är lönsamt. Detta är eftersom det är så pass få som går på bussen vid mindre landsbygdsområden. Politik handlar trots allt om att prioritera resurser. Det går dessutom att argumentera att marknaden styr utvecklingen på landsbygden, och att politiker därför inte har makten att påverka landsbygdens livskvalitet. Jag tycker att både argument är fel tankesätt; vi kan prioritera landsbygden utan att det går på bekostnad av någon annan. Är det för mycket att begära att barn ska kunna ta sig till skolan och tillbaka, oavsett vart man bor?

Ett flertal investeringar i de stora städerna går ofta på bekostnad av oss på landsbygden. Socialdemokrati handlar ju just om kollektiviteten och inte individualism. Tillsammans kan vi bygga en tryggare och mer hållbar landsbygd. Alla barn har rätt till ett bra liv utan att behöva flytta från sina hem. Fler offentliga investeringar skulle dessutom utan tvekan gynna marknaden på landsbygden.

Vid ett regeringsskifte vill jag inte att socialdemokratin sviker oss igen. Socialdemokratin blir vad vi gör det till, och tillsammans bör vi göra mer för landsbygden. Att njuta av landsbygdens fridfulla doft och tystnad är alltid trevligt, men inte när man måste vänta i två timmar på bussen.

Idde Lindberg, medlem i SSU Örebro län