Sverige saknade röst när världen möttes i Sevilla

FN:s toppmöte om utvecklingsfinansiering hålls bara vart tionde år. Men från regeringen Kristersson fanns ingen statsminister, ingen klimatminister, ingen biståndsminister, skriver Mikael Bertilsson, Statsvetarstudent och samhällsdebatör.

När världens ledare samlades i Sevilla för att diskutera klimat, fattigdomsbekämpning och finansiering av Agenda 2030 – då väljer Sveriges regering att stanna hemma. Det är inte bara ett politiskt misstag. Det är ett svek mot de värderingar som Sverige historiskt har stått för, och mot det globala ansvar vi påstår oss vilja ta.

FN:s toppmöte om utvecklingsfinansiering hålls bara vart tionde år. På plats i Sevilla var FN:s generalsekreterare António Guterres, Frankrikes president Emmanuel Macron, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Spaniens kung Felipe VI. Även tidigare svenska ministrar, som Socialdemokraternas Annika Strandhäll, var där. Men från regeringen Kristersson fanns ingen statsminister, ingen klimatminister, ingen biståndsminister. Istället representerades Sverige av en statssekreterare.

Samtidigt som världen står inför en allt djupare klimatkris, ökade globala orättvisor och konflikter, talas det ofta och gärna från regeringshåll om ansvar. Man säger sig stå för en ansvarsfull klimatpolitik, ett effektivt bistånd och ett tydligt svenskt engagemang i världen. Men när tillfället ges att faktiskt ta ansvar – i skarpt läge, på global scen – då uteblir deltagandet. Det talas mycket om ledarskap, men det är i handling som det avgörs om orden betyder något.

Att inte närvara är inte neutralt. Det är ett aktivt val – att inte finnas där samtalen förs, besluten tas och samarbeten formas är den hållningen som regeringen har. Den frånvaron riskerar att försvaga Sveriges röst i framtida förhandlingar och gör oss mindre relevanta i det globala samtalet om hållbar utveckling. Det handlar inte om en logistisk detalj – utan om symbolik, positionering och politisk vilja.

Man kan inte både kräva inflytande och samtidigt utebli från de möten där det förtjänas. Att skicka en statssekreterare i ett läge där över 60 stats- och regeringschefer samlas visar att regeringen inte prioriterar frågorna. Det är inte bara beklagligt – det är förödande för Sveriges internationella anseende. När andra länder höjer sina röster, tystnar vi.

Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Sverige länge varit ett föregångsland när det gäller internationellt utvecklingssamarbete, klimatambitioner och global solidaritet. När toppmötet senast hölls 2015 deltog dåvarande statsminister Stefan Löfven personligen. Han gjorde det därför att Sverige ville vara med och forma framtiden. Den ambitionen lyser nu med sin frånvaro.

Annika Strandhäll, tidigare miljö- och klimatminister, konstaterar krasst från Sevilla: "Väljer man att inte vara här så väljer man också att inte ha en röst." Det är svårt att säga det bättre. Den svenska tystnaden är inte en slump – den är en konsekvens av regeringens nedmontering av internationellt engagemang, inte minst inom biståndet.

Detta handlar inte enbart om partipolitik. Det handlar om vilket Sverige vi vill vara i världen. Ett land som tar ansvar för gemensamma lösningar, eller ett land som blundar, backar och tystnar?

I en tid då klimatmålen hotas, biståndet skärs ner och internationell samverkan är viktigare än någonsin, borde Sverige ha varit i Sevilla – med full kraft, närvaro och röst.

Mikael Bertilsson, Statsvetarstudent och samhällsdebattör