Hur mycket måste man göra för att få stanna?

Att sätta någon i en situation där de inte vet om deras många år i skolan kommer att garantera ett liv här i Sverige är orättvist. Vi måste visa att Sverige välkomnar personer som kommer hit och bidrar till samhället, skriver Emanuel Hultman, medlem i SSU Göteborg

I en intervju i Dagens Nyheter Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. på nationaldagen berättar göteborgaren Shaghayegh Maadani om hur hon kom till Sverige från Iran som tioåring med sin familj för att hälsa på släktingar. Samtidigt fick de reda på att det kunde vara farligt att återvända, då de riskerade att bli straffade på grund av kontakter med förföljda minoritetsgrupper. De ansökte om asyl 2015, men det skulle dröja ända fram till 2018 innan de fick svar. De fick avslag.

På grund av säkerhetsskäl valde de ändå att stanna, ganska rimligt om ni frågar mig. Dessutom är tre år väldigt lång tid, länge nog för att kunna etablera sig i ett nytt land. Sedan dess har Shaghayegh konverterat till kristendomen, dessutom är hon kvinna, talar svenska, har en gymnasieexamen och jobbar. Ändå vill Migrationsverket utvisa henne eftersom hon inte har “på ett detaljerat sätt utvecklat varför kvinnors rättigheter och yttrandefrihet är av sådan betydelse”.

Jag önskar att Migrationsverket ska kolla upp vilket land Iran är för kvinnor och kristna. Det är en diktatur, hon har absolut anledning att inte bli utvisad. Inte heller får hon söka arbetstillstånd eftersom regeringen den första april i år tog bort det så kallade spårbytet, vilket innebar att invandrare som hade fått avslag på sin asylansökan kunde söka arbetstillstånd istället och därmed få stanna kvar.

Ska Shaghayegh straffas för något som hennes mamma gjort, som hon gjorde av rädsla för att hon och hennes barn skulle dö på grund av att de stod upp mot orättvisa och förtryck? Jag tycker inte det.

Det hela får mig att tänka på en bekant till mig, Daleda Dawood. Hon har också tagit en gymnasieexamen, jobbade, var engagerad i SSU, lärde sig språket och värderingarna. Jag kommer ihåg hennes starka framförande när hon motionerade för färre ärenden per handläggare på Migrationsverket, för att göra asylprocesserna enklare och snabbare. Det påminde mig verkligen om hur människorna bakom ärendet glöms bort i all denna utvisningsiver. Några veckor senare blev hon utvisad till Irak.

Jag hör ofta politikerna prata om de som gör rätt för sig, som arbetar och går i skolan, lär sig språket och tar efter värderingarna om alla människors lika värde. Men ändå utvisades Daleda och snart även Shaghayegh.

Tillåt mig att vara radikal och föreslå att om man har gått igenom det svenska skolsystemet och tagit studenten kanske man ska få stanna kvar i landet? Medborgarskapet är en enkel väg in i gemenskapen, man visar att man faktiskt står upp för och bryr sig om de som “gör rätt för sig”, de som jobbar och bidrar till samhället, att det inte bara är retorik. Att inte veta om ens långa liv i Sverige som man i vissa fall, som Shaghayegh, inte ens har haft något att säga till om för att man är så liten, kommer att räcka för att bli accepterad in i samhället, vad säger det om oss?

Låt mig vara tydlig. Jag håller med om att vi just nu behöver ha en reglerad invandring för att klara av integrationen. Samtidigt anser jag att om man har bott här en så stor del av sitt liv så ser jag ingen anledning att utvisas till ett land som man kanske helt har förlorat kopplingen till, särskilt om det riskerar att bli med livet som insats.

Det tar lång tid att gå igenom asylansökningar och på den tiden hinner man etablera sig i samhället eller hamna i utanförskap. Att sätta någon, särskilt barn, i en situation där de inte vet om deras många år i skolan kommer att garantera ett liv här i Sverige är orättvist. Till och med de som vill utvisa alla invandrare i landet borde väl kunna stå upp för personer som Daleda och Shaghayegh?

Man kan både säga att man behöver ha en stram migrationspolitik och kontroll och samtidigt ge de som kommer hit en chans att lyckas. Vi måste visa att Sverige faktiskt välkomnar folk som kommer hit och bidrar till samhället och att vi vill hjälpa dem.

Då kan vi, tillsammans med andra insatser så klart, på riktigt få folk att integrera sig i landet, och skapa ett samhälle som håller samman.

Emanuel Hultman, medlem i SSU Göteborg