Samhället har råd att ge alla barn samma chans

Som liten fick jag snabbt ett intresse för att skriva. Jag var nio och låtsades vara Blondinbella och la upp ”dagens fråga”, ”dagens dikt” och små berättelser om mina dagar. Jag skrev noveller och sagor och lät fantasin ta plats i texten, skriver Erika Frank, medlem i SSU Piteå.

Men mitt skrivintresse dog ut när jag insåg hur dålig jag var på det. Allt blev felstavat och andra barn skrattade åt hur rödmarkerade mina texter var. När jag gjorde matteuppgifter kunde jag plötsligt ha löst en helt annan uppgift, bara för att jag hade läst frågan fel. Och engelskan var värst. Orden gick inte att uttala, hur mycket jag än försökte.

I fyran fick jag min dyslexidiagnos. Jag hatade att få särskild hjälp, specialpedagog, extra tid på prov eller att sitta i ett eget rum. Det kändes som att jag var annorlunda, som att något var fel på mig

Men nu, i efterhand, inser jag hur ovärderlig den hjälpen var. Min hjärna hatar att skriva, men jag älskar det. Tack vare stödet fick jag verktygen att läsa och skriva bättre. Det gjorde att jag kunde plugga vidare, ta mig igenom gymnasiet och universitetet med bra betyg, och arbeta i yrken där kommunikation och språk är viktiga delar.

Men jag är orolig. Jag oroar mig för att barn som växer upp nu inte får samma chans som jag fick. När samhället hårdnar och viljan att ge alla barn lika förutsättningar minskar så faller barn mellan stolarna. När dyslexi ifrågasätts, som om vi bara vore lata, som om man inte orkar försöka förstå hur det känns att kämpa med något som andra tar för givet.

Och när man läser om friskolor som väljer bort elever som behöver stöd, då blir jag rädd. För det är just så man bromsar barn med dyslexi och andra diagnoser.

Det handlar inte om att man inte ska utmanas, eller att man ska få hur mycket anpassningar som helst. Man ska utmanas, men samtidigt få rätt stöd och verktyg, så att man får samma förutsättningar som barn utan dyslexi.

Stödet jag fick var ovärderligt och något som hjälpte mig genom hela livet. Om barn med läs- och skrivsvårigheter ifrågasätts eller inte får hjälp faller många kloka och passionerade mellan stolarna. Hela samhället är skyldig att se till att barn lyckas, även om de har dyslexi.

Erika Frank, medlem i SSU Piteå