Vi är varannan Malmöbo

Halva Malmö består av unga. Jag växte upp i Kroksbäck, ett område där den som får chansen köper sig bort. Min familj flyttade till en finare stadsdel så fort vi kunde. Vad händer med alla unga som lämnas kvar? Det skriver Leith Al-Bayati, infrastrukturpolitisk talesperson för SSU.

Jag växte upp i området Kroksbäck i Malmö. Mina föräldrar gjorde allt i sin makt för att flytta därifrån så snabbt som möjligt. Det handlade inte om rädsla för att själva utsättas för något, utan om oron för den miljö vi växte upp i. En miljö där möjligheterna var få.

Efter att ha arbetat hårt i sin kiosk, först i Limhamn och sedan i Lorensborg, lyckades de till slut spara ihop tillräckligt. Vi packade ihop våra saker och flyttade till Husie. Jag var fyra år då. Min bror var tio.

Jag har ofta reflekterat över hur våra liv hade sett ut om vi hade bott kvar. Särskilt min brors. Flytten gav mig chansen att växa upp i ett mer integrerat samhälle, men det var också en del av problemet.

För vad händer med de områden där familjer, så fort de har möjlighet, köper sig bort?

Min mamma ville bort, för vår skull. Det är jag tacksam för i dag. Det var inte bara vi. En efter en slet sig min släkt bort från de så kallade utsatta områdena. För vissa tog det längre tid, men till slut flyttade alla.

Vi måste fråga oss vad som händer med alla unga som lämnas kvar.

Fattigdom gör dig inte till en brottsling. Men det är lätt att glömma hur man hamnade där. När det började med att gömma narkotika för de äldre i gården för att ha råd med biobesöket sätts saker i perspektiv.

Unga utgör halva staden. Vi är varannan Malmöbo. Så mycket potential, men också så mycket fara. Unga måste på riktigt få växa i staden. Växa och bli en del av samhället. Men när vi inte ger områden som Kroksbäck chansen att förbättras tappar vi något grundläggande.

Det som gör mig ledsen är hur högern svarade på Socialdemokraternas nya förslag om blandad bebyggelse. För oss Malmösossar är det inget nytt, vi har länge arbetat så. Men plötsligt blev det en debatt om "tvångsblandning". Att det inte är rättvist att de som gjort rätt för sig ska behöva bo nära dem som gjort fel för sig.

Vi vet att det inte stämmer. Men debatten gör mig sorgsen. Den visar vilken människosyn som finns hos högern. Klassföraktet och rasismen, att deras största mardröm verkar vara att ha en granne som behöver bostadsbidrag för att klara hyran och som pratar med brytning.

Vi Malmösossar ska vara stolta över staden vi har byggt och den vi fortsätter bygga tillsammans.

Segregationen är samhällets gift. Vi får inte vara naiva och tro att alla håller med om att den är dålig, för det är tydligt att så inte är fallet.

Unga är inte alltid lätta att förstå. Men när de väljer Malmö, när de stannar kvar efter studierna, då har vi lyckats. Lyckats skapa en stad som är välkomnande. En stad där unga inte bara känner sig hemma utan också känner att de kan växa.

Men vi måste också ta hand om de unga som växer upp här. Ge deras föräldrar möjlighet att göra en klassresa utan att behöva lämna allt bakom sig. För hade vi haft de förutsättningarna i Kroksbäck så kanske mina föräldrar aldrig behövt flytta. Kanske hade jag växt upp på samma gård, med samma vänner, men i ett område som fått chansen att växa med oss.

Vi Malmösossar bygger vår stad för alla Malmöbor och vi får aldrig glömma varannan Malmöbo. Unga ska kunna leva värdiga liv, oavsett postnummer. I dag mår de ofta inte särskilt bra.

Leith Al-Bayati, infrastrukturpolitisk talesperson för SSU