S vill straffa barn som inte kan läsa

Det som en gång var ett parti för rättvisa och solidaritet har förvandlats till något ofattbart: Magdalena Andersson och Socialdemokraterna driver nu politik som straffar barn innan de ens lärt sig läsa. Sexåringar kan snart drabbas av fotbojor och hårdare straff, allt i maktens och högerkoalitionens namn, skriver Baltazar Rendahl, Medlem i SSU Falun

Magdalena Andersson tycks ha tappat alla sina socialdemokratiska kompassnålar någonstans mellan bokkontrakt och PR‑turnéer. Under de senaste månaderna har hon gjort utspel som mest liknar panikartade rop efter högerväljarnas gunst. Desperata försök att fylla ett tomrum som inte borde ha funnits hos en socialdemokratisk partiledare.

Som socialdemokrat och medlem i SSU har jag alltid burit ett grundmurat förtroende för vår partiledning. Men när de nu kliver ut hand i hand med Moderaterna, dessa Moderater som idag lutar sig helt mot SD:s agenda, är det inget annat än avskyvärt. Kristersson står och skakar hand med Åkesson på Sverigedagarna.Samtidigt ska vi låtsas att S och M delar en gemensam färdriktning? Det är inte bara naivt. Det är ett svek.

Det värsta är inte själva samarbetet. Det verkliga problemet uppstår när vår egen partiledare börjar kompromissa med de värderingar som ska hålla oss förankrade i det som är socialdemokratins kärna. Dagens S är smärtsam att titta på: ett parti som famlar efter hårdare tag medan man klipper banden till sin egen ideologiska grund.

Fotbojor på sexåringar. Låt det sjunka in: sexåringar. Barn som nyss lärt sig skriva sitt eget namn. Barn som borde skyddas från gängens grepp, inte stämplas som potentiella förbrytare. Vad hände med vårt fokus på rehabilitering? När byttes hoppets politik ut mot en blind tro på straff som lösning på allt?

Carvalho står på Facebook och försäkrar att “ingen specifik ålder” anges. Det gör det bara värre. Om gränsen inte finns, vad hindrar socialtjänsten från att sätta fotboja på ännu yngre barn? Forskningen är tydlig: att sänka straffåldrar stoppar inte rekryteringen. Det förflyttar den. Och med den logiken kommer vi snart ha hela förskolegrupper med elektroniska fotbojor.

Anderssons ledarskap har blivit en parodi på politiskt ansvar. Istället för att bära socialdemokratin framåt verkar hon dra den rakt mot en auktoritär stat där barns frihet offras för billiga politiska poänger. Hon borde ha lämnat över stafettpinnen när hennes egen satsning på ett internationellt uppdrag föll platt. Eller kanske ännu tidigare – när den rödgröna regeringen föll och hon visade att hon inte kunde hålla ihop det block hon själv var beroende av.

Vänsterpartiet, hur extremt man än kan tycka att det är, står åtminstone kvar vid sina värderingar. Det kan man respektera. Men Socialdemokraterna under Anderssons ledning är på väg mot något mörkt: en väg där rädsla går före solidaritet, där barn reduceras till riskkalkyler och där makt verkar viktigare än allt annat.

Och om vi fortsätter så här… ja, då återstår snart bara en blek skugga av det parti som en gång var Sveriges starkaste röst för rättvisa. Jag vädjar därför till SSU att ta ställning, tydligt och kompromisslöst, i denna avgörande fråga. Jag uppmanar även partiet som helhet att göra en allvarlig självrannsakan: är detta verkligen vägen framåt för Socialdemokraterna?

För om partiet under Anderssons ledning fortsätter att offra sina värderingar på maktens altare, då kan jag inte längre med gott samvete stå bakom S. Jag kan inte rösta på ett parti som har glömt vad de en gång kämpade för.

Baltazar Rendahl, medlem i SSU Falun