S får inte göra 18-årsdagen till en utvisningsdom

Nyhetsflash efter nyhetsflash fyller mitt flöde. Unga människor som vuxit upp i Sverige, gått i svenska skolan, lärt sig språket och lever hela sina liv här. De är en viktig del av våra samhällen, våra klassrum och vårt Sverige. Men när de fyller 18 förändras allt. Skyddet de tidigare haft prövas på nytt, och nu ska de ut.

Det är detta som kallas tonårsutvisningar.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt förslag om att stoppa dem. De vill att unga vuxna ska kunna stanna med sina familjer upp till 21 års ålder och att särskilt ömmande omständigheter åter ska kunna vägas in. Centerpartiet har ställt sig bakom. Det finns alltså ett utrymme för en mer human migrationspolitik.

Men socialdemokraterna säger nej.

Motiveringen är att Sverige ska ha en stram migrationspolitik och att integrationen kräver ordning och reda. Men i frågan om tonårsutvisningar riskerar kursen att gå längre än våra värderingar bär. Stramhet har blivit överordnat familjeband och samhällsgemenskap.

Men frågan om tonårsutvisningar handlar inte om att hantera nya asylströmmar. Den handlar om unga människor som redan lever här. Som rotat sig här och som är en del av Sverige.

Att skicka ut dem stärker inte integrationen. Det slår sönder den.

Det handlar också om familjer. Syskon kan få stanna medan ett annat barn utvisas. Föräldrar tvingas se sina barn skickas till länder där de saknar kontakter, trygghet och framtidstro. Barnrättsperspektivet upphör vid 18-årsdagen, trots att livssituationen ofta är densamma. Den familjesplittring som följer är svår att förena med idén om Sverige som human välfärdsnation.

När möjligheten att ta hänsyn till särskilt ömmande omständigheter togs bort försvann också utrymmet för rimlighet. Kvar blev ett system som kan vara juridiskt konsekvent men moraliskt hårt.

Socialdemokratin har historiskt burit en annan balans där ansvar förenas med medmänsklighet. Den har förstått att starka samhällen byggs av både regler och internationell solidaritet.

Att vänta på att regeringen eventuellt ska presentera en ventil är inte det ledarskapet som Sverige förtjänar. När orättvisor visar sina fula trynen krävs politisk handling av Socialdemokraterna, inte passivitet.

En human migrationspolitik betyder inte helt öppna gränser. Den betyder att lagar utformas så att de tar liven bakom siffrorna i åtanke. Den betyder att barn som vuxit upp här inte behandlas som tillfälliga gäster den dag de blir myndiga.

Självklart måste den integrationsomläggning som alla står bakom fortsatt gälla för både ungdomen och dennes anhöriga. Målsättningen är att alla ska skaffa sig en utbildning, ett jobb och en framtid. Det är därför högst imkompetent, även samhällsekonomiskt, att investera i dessa barns utbildning och etablering och därefter utvisa dem.

Socialdemokratin behöver återta sin moraliska kompass i den här frågan. Att stå upp för dessa unga är inte ett avsteg från en reglerad migration. Det är ett försvar av vad en hållbar migrationspolitik borde vara.

18-årsdagen ska vara en språngbräda ut i vuxenlivet, inte en enkelbiljett ut ur landet.

Truls Forsman, Redaktör på Folkhemmet Opinion