Billigare flyg hjälper inte den som inte har råd med mat

Politik som vill vara relevant måste våga släppa prestigen, se verkligheten som den är och prioritera det som faktiskt gör skillnad i människors liv, skriver Melisa Korenic.

Fungerande politik handlar om att lyssna, förstå och agera utifrån samhällets verkliga behov, inte om att slaviskt följa en ideologisk linje. Ändå ser vi gång på gång hur politiker och debattörer försvarar sina ståndpunkter till varje pris. Resultatet blir diskussioner som fastnar i ord, istället för att leda till konkret förändring.

Ett återkommande problem i den politiska debatten är den blinda tilltron till den egna ideologin. När målet blir att vinna argument snarare än att förstå motargumenten, låser sig samtalet direkt. En levande demokrati kräver motsatsen: öppenhet, självinsikt och viljan att ompröva. Annars blir politiken fyrkantig och verklighetsfrånvänd.

Socialdemokraterna beskrivs ofta som ett maktsökande parti som ”vänder kappan efter vinden”. Jag ser det snarare som ett uttryck för anpassningsförmåga. För att möta ett lands behov räcker det inte att hålla fast vid en ideologisk manual. Politik måste formas utifrån rådande ekonomiska, sociala och internationella förutsättningar. Att förändra sin politik är inte detsamma som att sakna värderingar, det kan vara ett tecken på situationsanpassat ledarskap.

Historien visar detta tydligt. Socialdemokratin under Olof Palme präglades av sin tids stora samhällsprojekt “med” välfärdsstatens utbyggnad och ett starkt internationellt engagemang. Under Magdalena Anderssons ledarskap har fokus istället legat på ekonomisk stabilitet, budgetansvar och anpassning till en globaliserad ekonomi. Skillnaderna speglar inte ideologisk tydlighet, utan förändrade samhällsutmaningar.

Ur ett bredare historiskt perspektiv har politiska förändringar nästan alltid drivits fram av kriser och yttre tryck. Det är en ständig ”push and pull”-process, där samhällsproblem driver behovet av reformer medan ekonomiska ramar sätter gränser för vad som är möjligt.

Det blå blocket representerar ofta människor som befinner sig i ett mellanting: de tjänar tillräckligt för att leva bekvämt, men inte så mycket att bensin- eller reseskatter är obetydliga, till skillnad från eliten som oavsett skattenivå är ekonomiskt oberoende. Samtidigt skiljer de sig från låginkomstfamiljer och studenter, som drar mer nytta av röd ekonomisk politik och måste prioritera mat och hyra framför allt annat. Det finns dock också höginkomsttagare som sympatiserar med socialistiska idéer, just därför att de ser riskerna med ett samhälle där klyftorna mellan rika och fattiga tillåts växa. Högern lyfter ofta sänkta flyg- och resekatter som politik för ”vanligt folk”. Men i praktiken är det en politik som saknar verklighetsförankring. En familj i Rosengård tänker inte ”yes, nu blir det Thailand” för att flygskatten sänks. För den som redan kämpar med hyran och matpriserna är billigare flygresor helt enkelt irrelevanta.

På samma sätt är bensinpriset irrelevant för den som inte ens har råd med bil från första början. Att äga bil är ett val som förutsätter ekonomiskt utrymme. Precis som man räknar med försäkring, service och reparationer måste man också räkna med att kunna betala för bränslet. Politik som utgår från att bensinen ska vara billig för alla bortser från att bilägande inte är en självklar rättighet, utan en kostnadskrävande livsstil som kräver ekonomisk marginal.

Samtidigt kan priserna på mat och andra vardagsvaror stiga betydligt snabbare än inflationen, ofta till följd av företags vinstmaximering. Det är här politiken måste sätta fokus. Mat och grundläggande levnadsförutsättningar bör ses som mänskliga rättigheter. Små skatteändringar på resor och drivmedel gynnar främst medel- och höginkomsttagare. För låginkomstfamiljer saknar de i praktiken betydelse. Därför bör politiken prioritera ekonomisk trygghet, rimliga levnadskostnader och tillgång till grundläggande behov, inte symbolpolitik riktad mot dem som redan klarar sig.

Att politiken anpassar sig efter rådande läge är inte att “vända kappan efter vinden”. Det handlar om att ta ansvar för sina beslut och att leverera en politik som stärker hela samhället.

Melisa Korenic från Malmö