Benjamin Dousa är Robin Hood, fast tvärtom

Den verkliga konflikten står inte mellan “vanligt folk” i Sverige och de i fattiga länder. Utan mellan vanligt folk och en politik som konsekvent gynnar dem som redan har mest, skriver Arian Twana, SSU:s internationella ledare.

Regeringen skär ned det svenska biståndet med fyra miljarder kronor. För FN:s utvecklingsprogram, UNDP, innebär det att stödet rasar från 516 miljoner till 40 miljoner kronor, en nedskärning på hela 92 procent.

Det är ett politiskt vägval som världens fattigaste får betala priset för.

Biståndsminister Benjamin Dousa (M) försvarade biståndsslakten i Aktuellt den 19 december. Enligt honom är den nödvändig, och påverkar inga livsviktiga insatser eftersom det är utvecklingsbistånd, och inte humanitärt bistånd, som skärs ned. Det låter kanske lugnande. Men det är djupt missvisande. För utvecklingsbistånd är livsavgörande. Att påstå något annat är att vilseleda det svenska folket.

Skillnaden mellan humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd kan förklaras enkelt. När en by drabbas av torka handlar humanitärt bistånd om att leverera vatten så att människor inte dör här och nu.

Utvecklingsbiståndet handlar om att gräva brunnen, bygga pumpen och se till så att byn klarar nästa torka, och nästa igen.

Det är utvecklingsbistånd som gör att barn kan gå i skolan i stället för att arbeta. Att kvinnor kan försörja sig själva. Att personer med funktionsnedsättning får tillgång till utbildning och arbete. Att HBTQI-personers rättigheter skyddas. Att sjukhus byggs. Att samhällen rustas mot klimatförändringar innan katastrofen är ett faktum.

Jag vet detta, för jag har sett det med mina egna ögon. I både Rwanda och Bangladesh har jag sett vad svenskt utvecklingsbistånd betyder för världens mest utsatta människor.

I oktober besökte jag Mongla i Bangladesh. Där berättade en kvinna för mig, med tårar i ögonen, hur ett par hundralappar gjort det möjligt för henne att köpa material till kräftburar. Ett startkapital motsvarande priset av en middag i Stockholm. I dag kan hennes barn gå i skolan. De behöver inte barnarbeta längre.

Inte nog med att Benjamin Dousa sviker världens mest utsatta. Han skapar också en konflikt som inte existerar. Han ställer arbetande svenska familjer mot världens fattigaste när han i Aktuellt talar om att svenska barnfamiljer ska kunna “köpa den där extra julklappen”. Som om biståndsnedskärningarna plötsligt skulle ha hamnat i svenska familjers plånböcker till jul?

Det är lika cyniskt som falskt. Om regeringen verkligen brydde sig om hårt arbetande barnfamiljer hade de inte sänkt skatten för höginkomsttagare. De hade inte höjt RUT- och ROT-bidragen. De hade inte lagt våra skattepengar på altanputsning åt de rikaste..

Samtidigt har stödet till de familjer i Sverige som har allra svårast att få vardagen att gå ihop minskat. Det är tufft för många svenskar just nu. Och det är tufft för många familjer runt om i världen.

Den verkliga konflikten står inte mellan “vanligt folk” i Sverige och de som bor i fattiga länder, utan mellan vanligt folk och en politik som konsekvent gynnar dem som redan har mest. Politik som ger Benjamin Dousa tusentals kronor i skattesänkningar. Försök inte lura oss att tro något annat, Dousa.

När du, Benjamin Dousa, på julafton satt framför julklappshögen och kollade på Kalle Anka hoppas jag att du insåg att du är Robin Hoods raka motsats. Du tar från de fattiga och ger till de rika.

Det är ett svek mot allt Sverige brukade stå för internationellt, och ett svek mot idén om att politik ska handla om ansvar, inte om att sparka nedåt. Det går att välja annorlunda. Därför måste biståndsslakten stoppas, innan de som har absolut minst att sätta emot får betala priset.

Arian Twana, SSU:s internationella ledare