Håller den svenska rosen på att vissna?

Över hela världen ser vi socialistiska segrar. I Spanien, New York och i Norge för att nämna några exempel, skriver Linus Håkansson, facklig ledare i SSU Blekinge.

Det är rörelser som visar att en annan samhällsutveckling är möjlig. En utveckling där människovärdet och demokratin sätts före pengarnas makt. En utveckling som påminner oss om att ett enat folk aldrig kan trampas ner.

Men vad händer med den svenska socialdemokratiska rosen? Rosen som historiskt har varit en pionjär för internationalistisk solidaritet och idén bakom välfärdsstaten. Rosen som en gång visade att jämlikhet och ekonomisk utveckling inte är motsättningar, utan förutsättningar för varandra. Har den svenska socialdemokratin tappat sitt ideologiska fotfäste och sin riktning? Har högervindarna fått rosen att vissna?

Har Sveriges socialdemokratiska arbetareparti tappat sig själv i samhällsdebatten? Har Socialdemokraterna glömt bort ett av de viktigaste målen i vår rörelse? Den ekonomiska demokratin. Idén om att människan ska vara herre över produktionsverktygen, inte deras slav. Har vi som rörelse glömt bort att demokratin aldrig var tänkt att stanna vid riksdagens eller kommunhusets dörrar? Att demokratin också skulle nå alla delar av vårt samhälle, arbetsplatserna, företagen och ekonomins maktcentra? När ska arbetarna själva få säga sitt om den ekonomi de varje dag bygger upp?

Den svenska socialdemokratin byggde inte bara ett välfärdssamhälle. Den bar på en större vision, om ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. En vision där demokratin inte slutade vid den politiska makten, utan också skulle omfatta ekonomin. Ett samhälle där makten över ekonomin inte enbart skulle tillhöra kapitalet, utan föras närmare folket och steg för steg demokratiseras.

I denna vision fanns också ägandefrågan, frågan om vem som ytterst ska äga och kontrollera samhällets rikedomar. Som Ernst Wigforss påpekade under 1930-talet och senare; ägandets struktur är själva kärnan i demokratin. Så länge produktionen styrs av ett fåtal händer kan inte folkets makt vara fullständig. Den ekonomiska demokratin handlar därför inte bara om inflytande, utan också om ägande. Wigforss argumenterade för att arbetarnas inflytande på arbetsplatserna och kollektivt ägande av företag var nödvändigt för ett verkligt jämlikt samhälle.

Varför har då denna debatt tystnat? Varför har Socialdemokraterna gått från att vara ett parti som vill förändra samhället till ett parti som främst förvaltar det som redan finns? Ett parti som blivit försiktigt där det en gång var modigt. Ett parti som tvekar att ta striden om den ekonomiska demokratin och den socialistiska samhällsförändring som arbetarrörelsen en gång kämpade för. Precis som Olof Palme påpekade under 1970-talet. Modet att tala om förändring, även när det var politiskt riskabelt, är själva kärnan i socialdemokratins identitet.

Alltför ofta har röster prioriterats före idéer. Valstrategi före ideologisk riktning. Socialdemokraterna har i sin strävan efter regeringsmakten ibland närmat sig marknadsliberal politik och accepterat ekonomiska maktstrukturer som rörelsen en gång utmanade. Resultatet har blivit en politik som administrerar kapitalismen istället för att förändra den. Socialdemokraterna har blivit en lakej åt kapitalismen istället för dess motståndare.

Men den svenska rosen behöver inte vissna.

Om rosen ännu en gång ska blomma behöver den svenska socialdemokratin hitta den ideologiska fanan som den har tappat. Den behöver återvända till insikten att ägandefrågan, som Wigforss så tydligt pekade på, fortfarande är avgörande för demokratin och central för verklig samhällsförändring. Den behöver återgå till övertygelsen om att demokratin inte är fullständig så länge ekonomin styrs av ett fåtal. Till insikten att jämlikhet inte skapas genom försiktighet, utan genom politiskt mod.

Att rosen ska blomma innebär att återuppta kampen för den ekonomiska demokratin. Att stärka arbetarnas inflytande över sina arbetsplatser. Att på nytt våga diskutera ägandets makt i ekonomin och hur den kan demokratiseras. Att flytta makt från kapitalets dystra slutna styrelserum till samhällets demokratiska institutioner. Att återigen våga tala om ett samhälle där ekonomin tjänar folket, inte tvärtom.

Frågan är inte om förändring är möjlig. Frågan är om den svenska socialdemokratin fortfarande vågar leda den.

Linus Håkansson, facklig ledare i SSU Blekinge.